Sieg Heil Svensson del 4

Detta är inte läsning för barn och känsliga. / Peter


Blod och mer blod



Jag sitter i IKEA-soffan hemma i huset
med två snoriga glada ungar som äter rostat bröd med socker och kanel på.
Dom frågar mig vad jag skriver.

Jag berättar för dem att det är en saga om att vara beroende.

Mina barn vet vad de behöver veta.

Att jag älskar dem.

Att jag arbetat skiten ur mig för att komma till en punkt när jag slutligen accepterat att jag inte kan det som de flesta andra tar för givet;

Att leva.

Det behöver bara jag veta.

Dagligen, ibland flera gånger om dagen, kapitulerar jag
inför faktumet
att det min hjärna säger mig
inte har med verklighetens faktiska villkor att göra.

För att kunna vara den man jag är,
snarare än den jag vill vara.
För att kunna få göra det jag älskar.
För att kunna få ta del av det jag känner lycka och tacksamhet.
Visst fan låter det tråkigt
när jag skriver det.

Men det ger mig tillgång.
Till mina barn och deras tankar, ord och tillit.
Till ett yrke där jag får resa över hela världen.
Där jag får se saker som jag aldrig trodde fanns.



En ståldörr på vinden till en lokal på Tredje Långgatan, 1994.
Killen framför mig håller en pistol,
under näsan på mig.

Den luktar kallt.

Det känns som att stå vid kanten på ett stup.

Det liksom suger i magen på mig,
som om jag skulle falla eller kräkas inälvorna ur mig.

Jag säger åt honom att det inte spelar någon roll att han har en pistol,
att han ändå är tvungen att lämna in sin jacka,
och naturligtvis pistolen i garderoben om han vill komma in.

Killen börjar skratta ser mig stinnt i ögonen för att se
om jag ger upp.

Det kan jag inte.

"Du e fan sjuk i huvet!",

Han stoppar pistolen i fickan
och ger mig jackan.

Jag tackar,
ger honom hans klädbricka
och säger till tjejen i garderoben att hänga jackan längst in.

Inget nytt under solen.
Inget onödigt blod,
inget onödigt våld.

Senare den natten ser jag med förvåning på
när en vän bryter ihop framför ögonen på mig
av stress,
utmattning
och nån jävla brud.

Jag känner mig bedövad,
i fullkomlig avsaknad av empati
för hur han mår
skäller ut honom.

Dömer ut honom.

Enkelt förklarar jag för denne människa
att hans värde
är helt baserat på prestation
att han inte har någon plats på klubben
om han inte kan hantera situationen.

Situationen.

Som om det var en normal arbetsplats.

Narkotika, våld och det besinningslösa i gästernas steroidpumpade,
och av kokain pådrivna förvirrade,
självupptagna,
ömsom argt,
ömsom glatt,
men alltid;
stirrande
ögon.

Lokala bartendrar som
hetsigt
häller i sig.

Trötta strippor
och självutplånande vin-o-tjack-fyllos/Social-assistenter

De knullar på de minimala
äckliga
toaletterna
Snortar billigt tjack i hörnen.

Som Lustiga huset.

Som en mycket skev version av normaliteten själv.

Men det går inte låtsas som den inte finns.

Visst lämnar romantiken i att knulla påtänd på ett golv
svart av öl, piss, spott och spyor en del att önska.

Men det funkar
så länge inte känslorna kopplar som de ska.

Så länge inte hjärnan förstår
vad det är den signalerar med larm åt.

Så länge kolan funkar.
Så länge tjacket smakar gott.
Så länge lukten av tjock haschrök inte gör dig illamående.
Så länge kuken står,
och du inte har några tvivel om
varför.



Om du säger en sak tillräckligt många gånger blir det en sanning.

Allt jag vet, vet jag utifrån meningen "Ingenting spelar någon roll".

Solen går upp utan poäng,
den bara gör det.

Mitt bottenlösa hat tjänar inget syfte eller har någon orsak.

Det bara finns.

Min hand som knyts till en vitknogad näve
gör vare sig till eller från.

Ditt
"Vad fan!?"
är lika meningslöst
som när min hand blir
en varm blixtboll
som känns långt upp i axeln på mig
när mina knogar spräcker huden,
köttet
sen benet
under
ditt
högra
öga.

Det spelar ingen roll.
Du spelar ingen roll.
Ingenting tjänar något till.
Ingenting.

Så att jag låter dig
bära tyngden
av det äckel som fyller mig
inför allt du får representera
är bara en detalj
i ett gränslöst
intet.

Att försöka kontrollera min impuls att förnedra,
och manifestera mitt hat i handling
vore bara ödslad energi.

När du blödande ser på mig
i den ögonblicksbild som för alltid fastar på din näthinna,
och med överljushastighet
via min synnerv läggs i lager
bland miljoner och miljoner andra intryck,
är det inte den fysiska smärtan som skrämmer dig.

Det är insikten om din egen dödlighet,
och hur meningslöst
allt
du någonsin upplevt blir i detta ögonblick.

Du faller, förvirrad och förlamad.
Utan förståelse,
eller förmåga att acceptera
den faktiska realiteten i det som sker, så vet du att;
Trots allt du lärt dig,
trots all din kärlek,
trots alla dina drömmar och förhoppningar
just nu
sker det.

Du vill leva.
LEVA.
Men det valet inte är ditt.

Och jag hatar dig
för att jag hatar dig
och hatar dig mer
för din blick
och för ljudet
när ditt huvud slår i betongen.
För ditt hår mellan mina fingrar.
För lukten av din deodorant
och din After Shave
och ditt äckliga jävla hårvax.
Genom taffligt täckt stress-svett,
cigarett och ölandedräkt
hatar jag dig.
Med knät mot ditt bröstben
känner jag hur du spricker.

Jag hör bara det underbara dånet av min egen puls
och mitt huvud känns brett och varmt
och jag lovar
att det här är sanningen
ingenting annat än just sanningen.

När du rinner
ur din egen blick
som det sista vattnet i ett badkar
vill jag skrika.

Din kropp är ett skal.
Jag är ett skal.
Ingenting spelar någon roll.
Dina ord betyder inget.
För allt du har
kan rinna ur dig som luft ur ballonger.
Som saft i ett glas.
Eller ljudet efter att den sista svalan sagt sitt
en varm sommar natt.

Om du är så jävla dum
att du säger till mig
att jag inte ska tro att jag är något
förtjänar du mer av ingenting.

Jävla skit.

Vi ska alla dö.

Men du ska dö före mig.


Det spelar ingen roll.



När jag reser mig upp
flyttar de som sett på sig ur vägen,
som om jag bar pesten själv.

Som om den som möter min ögon
förlorar allt hopp,
så viker de med blicken.

Jag sätter mig på en hög blöta pappkartonger och tidningar.
Andas kall luft och stanken av ruttna grönsaker och tomma ölflaskor.

Jag ska mörda er allihop.
Varenda jävel.
För all er leende ryggdunkande gemenskap.
Allt det trygga.
För varje skratt som skurit som rakblad i min själ och piskat mitt hjärta,
ska jag mörda dig.

Din jävel.

När jag sticker ner handen i ficka och fiskar efter en illa tilltygad snusdosa
känner jag hur mig hand pulserar och protesterar
som om något gått sönder.
Jag pressar en snus mellan tummen ring och lillfingret.
De andra två lyder inte.

Jag rättar till snusen med tungan
och hör hur sirener blandas med rop över parkerings platsen
ser på ordningsvakten
stor som en vägg.

På bred Göteborgska försöker han låta hotfull och auktoritär
när han beordrar mig att inte röra mig.

Jag suckar ett
"Nej då."

Undrar om han knullar sig själv med batongen han håller i handen.
Eller bara fantiserar om det?

Tänk vad alla skulle bli förvånade
om jag gick och hämtade pistolen i garderoben
och sköt honom i magen.

Jag blundar,
smakar på min snus och gäspar.

Handen dunkar på ett nästan behagligt varmt sätt
inget är brutet,
bara knäckt och sprucket.

De springer förbi oss med en bår
och någon ropar nånting jag inte orkar höra.

Plötsligt en varm lugn kvinnoröst alldeles intill mig som säger
"Hej, du får nog följa med mig och min kollega nu..."

När jag sitter i baksätet på polisbilen och berättar vad jag tycker hände,
ser jag dina vänner stå och stirra på mig.
En av dem drar sitt finger över halsen,
jag börjar skratta och vinkar åt honom.


"Förtti stygn! Harre Jävvlar va du slog han!
Han e på IVA nu, men han vaknar la sen vet du."

Jag dricker kaffe i ett förhörs rum.

"Visste du att du jobbat me min brossa? A vesst, Pelle!
Du vet du satt ju här då när vi stängde den stället där förra året.
Brossan e ju jävvlit glad alltså att du inte sa nåt då va."

Min hand värker och mitt kaffe tar slut.
Snuten fyller på och frågar om jag vill ha mjölk.

"Alltså, alla som vittnat säger mer eller mindre att det var självförsvar,
så vad vi gör nu e att du gör en motanmälan nu
snabbt som fan när han e väck va,
sen kommer detta inte bli nåt."

Jag ser uttryckslöst på honom
och känner hur jag inombords rynkar hela ansiktet
i undran över vad som just sker.

Frågar honom om det är krångligt.

"Nej det e lugnt vet du,
jag gör detta här o så skriver du bara på
så kan du gå hem o lägga dig sen.
Och du - kolla handen i morran med då"...

Det man inte ser
finns inte.
Bollen är
Rund?

Allt är en fråga om perspektiv.

Men ingenting spelar någon roll.


(Fortsättning följer...)