"...Heil Svensson del3"

detta är 3 delen av SiegHeilSvensson

inte läsning för känsliga eller barn
/ Peter Dolving



Äntligen


Jag var 9 månader gammal när jag övergavs första gången.
Jag tror inte det går att komma ikapp.
Att det sedan bara fortsatte gjorde inget bättre.
Det gjorde mig inte till en mer empatisk människa,
det gav mig inte mer förståelse.
Det gör mest bara ont.
Men jag är övertygad om att det finns tillräckligt mycket människor därute
som på fullaste allvar tror på lögnen
att man ska lida
för konsten.

Jag tror jag fått nog av den lögnen.

Det sitter människor och tror sig veta saker
överallt
där jag rörde mig förr.

Jag knullade med en god väns fru en nyårsnatt
i ren vrede och besvikelse
ett slags hämnd.

Jag har skämts färdigt,
men det gör mig ont
att se att hon var lika trasig som jag
och att det egentligen inte var mer än
två desperata människor
som försökte slå sig loss.

Som så ofta förr.

Att ge sig an sex som hyenor sliter in i ett byte känns så gammalt.

Tro mig.
Varje ögonblick av berusad förvirring
där en annan människa svarat med kroppen
har drivit mig längre ut från mig själv.
Inte för ett ögonblick
har tanken på intimitet slagit mig.

Har tanken slagit dig att du ska knulla ihjäl dig
eller den du ligger med?

Det har den för mig.

Det växte och byggde sig starkare för varje gång.

När jag ser det utifrån
observerar min sjukdom
ser jag det glasklart.

Att återväcka och utsläcka samtidigt.

En ritualistisk tvångsmässighet
där graden av självförnedring
bara beror på mängden ångest som jag försöker fly.

Ångest som inte ens är en riktig känsla.

En storm som sliter och drar,
motsägelsefulla känslor och en vilja utan egentlig riktning.

Där ligger den största smärtan.

Att vilja så mycket samtidigt
och inte veta hur prioriteringen går till.

När jag krossar min hand för hundrade gången genom en tjock träskiva
vet jag åtminstone var jag är på väg.

Smärtan är ren som klaraste ljus,
den slår ut allt annat i mina tankar.
Som en elektrisk magnet chock
slår allt i max och botten samtidigt
alla receptorer kopplar över på nödsystemet.

Maskin-läge.

Det är där jag andas och lever.

Det är inte liv.

Det är konstgjord andning utan verklig egentlig mänsklighet.
Ett "leva" i respirator.

Du som tror dig hata mig,
jag lever redan i straffet.

Jag har befunnit mig där i över trettio år.

Men för att göra dig förbannad vill jag att du ska veta
att jag tänker inte stanna här länge till.


Skriket av stål o glas som exploderar omkring mig.
Det öronbedövande vrålet av motorn som rusar
verkligheten som rusar runt i vansinnes fart.

Allt som kommer ur mig är ett stönande
en stillhet fyller mig.

Allt som finns i ögonblicket före döden
är bara stillhet.

Och en mening som formats
var gång jag varit övertygad om att det tar slut;
"Helvete också".

Inte upprört eller skräckslaget.
Bara trött.
"Helvete också".
Det är nog så mitt liv sett ut.
Till slut gav jag upp.
Varje gång ödet valde att ge mig ännu en tid
har föll jag en bit längre från det som andra kallar tillförsikt och tro.

"Jag tror bara på döden, och valet."

Så mycket lögn det går att trycka in i en mening.
Varje ögonblick av diskussioner,
återupprepningar av gamla tankar
vidmakthållande av trosatser
med idioter utan vilja eller självbevarelsedrift suger livet ur mig.

Och så en dag fann jag att det inte gör nånting.

Att det jag som barn slog fast i djupet av min varelse,
det mantra jag burit vid min själs rot ett liv
inte längre var sanning.

Genom allt
har "Det spelar ingen roll" burit mig.

Som den enda slutliga sanningen,
detta var min slutsats.

Total likgiltighet.

I varje handling under så många ting
har jag vägt detta mot moraliska dilemman,
etiska grundval och min egen vilja.
I stället för liv,
tidsfördrivning.
En slags exorcism av tiden.

Så faller detta min sista sanning.

Att kasta sig ut från ett torn mot en säker död.
En vag idé om det underhållande i att fästa ett gummiband kring fotlederna
för att falla handlöst mot Moder Jord
symptomatiskt för detta att vara människa.

Det finns naturligtvis de som på fullaste allvar anser sig veta att repet kommer att hålla.

Sen finns det dom av oss som kommit till slutsatsen att det är fullkomligt rimligt,
till och med sannolikt
att det går av,
men hoppar ändå.

Bara du som vet hur det känns,
vet varför en människa genomför den typen av handlingar.
Naturligtvis spelar inte rationellt tänkande in mina val
att vända ut och in på mig själv
och alla de stackars satar jag lurat med mig
för att retas eller plåga.

Snarare en blandning av nyfikenhet,
trots
och barnslig sadistisk illvilja.

Att stanna upp och se
hur trött
långt in i själen
jag är
kanske blir min räddning.

För det är där allting hamnar.
En känslomässig utmattning.
En punkt där det inte finns kraft längre att orka kämpa med mitt egna förflutna.

Allt jag vet är präglat av kamp,
att övervinna,
återerövra;
rätten att vara mig.

Men här börjar egentligen den verkliga kampen.

Jag vet inte vem jag är.

Jag vet att det finns ett jag,
men upplevelsen av detta är så svag
att den knappt existerar.

Jag är dödligt allvarlig när jag hävdar
att konst och musik varit det som räddat mig ifrån mig själv.

Vare sig jag haft den önskan eller inte.
Det ligger i uttryckens underbara natur.
Den som skapar lever,
hur skadad du än är.

Det är som om skapelsen i sig fungerat som en evighets låga
som hållit viljan att leva vid liv.

Den har närt min vrede,
mitt hat,
min sorg
och besvikelse
så att de inte gett upp utan fortsatt hävda sin rätt att existera.

Jag förstod aldrig varför de inte ville släppa mig.

Men nu känns det glasklart.
De vill få komma till sin ärliga rätt i mig
för de ljuger inte,
de har bara inte tillåtits visa hela sanningen.

Rädslan som systematiskt matats in i mig
har varit för stor,
rädslan för replissarier och konsekvenser
för smärtsamma att acceptera.

Rädslan,
inte för vem jag är,
utan på vad som skall hända mig om jag är ärlig om vem jag är som människa.

Jag behöver inte frukta.

Även om det är många lager som skall brytas igenom
för att till fullo se mig själv
handlar inte mina problem att acceptera mig själv.

Det handlar om att konfrontera det jag överlevt
och att lära mig leva.

Äntligen.


(fortsättning följer)