"... Heil Svensson!" del 2

Det här är den 2:a delen av "Sieg Heil Svensson!"

Och du, det här inte läsning för känsliga personer eller barn.

/ Peter Dolving




Sanningen

Jag började använda LSD på daglig bas var jag 21 år gammal
och drömde om andra saker.

Som solskensängar
och skratt.

Lek och vila.

Du förstår
jag var så sönder
att det som gjorde mina vänner
psykotiska
gjorde mig
harmonisk.





Vänta

Alla de jag kom att älska försvann.
Alla de jag älskat svek mig.





Det går igen

Min mormor
blev bortlämnad
av sin biologiska mor
för att hon var en bastard.

Det hette så på hennes tid.

Bastard.

Hon fick veta att hennes farmor o farfar var de de var,
men att hon var tvungen att kalla dem
"Mor o Far."

Hon blev tjänstehjon åt sin "Mor och Far".
Piga i sitt eget hus.

Oäktingar har aldrig stått särskilt högt i kurs hos Svensson.

När min egen far
i desperat sorg, skam o vrede verbalt försökte slå tillbaka
efter att jag kräkts 30 års besvikelse och vrede på honom
var det det värsta han kunde komma med;
"Du är inte min"

Nej, det stämmer.

Din är jag inte, och har aldrig varit.

Men dina gener har varit med och skapat.
Rörelsemönster.
Kroppsform.
Sinne.

Jag luktar till och med som honom.

Det går det igen.

Min egen son
såg ut som en miniatyr av min far
på fyllan
när han som liten nyss lärt sig gå

Lyckligt kringstapplande som en liten gulleplutt-version av mannen jag under hela min egen barndom idealiserat i hans frånvaro.

Jag vet inte hur jag ska vara en bra förälder.
Jag bär mina ledord som en tyst dom de timmar min oförmåga sliter mig i stycken.



Min pappa;

Ärlig
Stark
Han ska se mig och lyssna på mig.
Han ska ha goda saker att äta.
Och inte bli rädd eller trött på mig när jag är ledsen.

Min pappa;
Han ska leka med mig.
Vara med mig utan att kräva något annat än sånt som pappor får kräva.
Finnas till när jag inte förstår.
Vakna när jag behöver att han vaknar.

Egentligen inte så svårt.
Till och med jag lyckas för det mesta leva upp de kriterierna.

Men inte min egen farsa.
Han tycker synd om sig själv
och tror att han gör vad han kan.

Alkoholism gör så med människor.
Det är en sjukdom som lurar alla.

Fan också.




Sprutluder

Världens fulaste ord.

Jag älskar det.

Det liksom smakar bra att säga ett så fult ord.

Jag älskar att svära.
Kanske för att man inte får svära.

Helvetes jävla satans förbannades fittans kuk arsle röv piss.

Egentligen finns det ju inte så många riktigt kralliga svordomar på svenska, det handlar mest om kombinationer. Det är som med malagning, eller hur? Det är lustigt hur man i det fina lilla Sverige har så mycket tradition på att ljuga. Och de olika typerna av lögner.

Lögn, Nöd lögn, Vit Lögn och Förbannad Lögn.

Som om vi var ett helt folk, förlåt, en hel stads befolkning(för vi är inte fler i Sverige än att vi för plats i en stad.), av människor med behovet att oavbrutet rättfärdiga vårt bruk av sanningsförvränging.

Jag ogillar det där att kalla oss för ett folk.

Det klingar liksom 1933 o Partidagarna i Nurnberg på nåt sätt. Eller teknikalitet. Som när man hävdar att en sak på en plats är Folkmord, men att samma sak i ett annat land är Massmord. Hur ska ni ha det egentligen? Jag kommer inte över det. Det bor mindre människor i Sverige än i Mexico City. Tänk att vi kan bära med oss så mycket skevhet att det finns de av oss i Sverige som anser att Nationalsången är något av det vackraste som finns eller att Svenska Flagga är helig eller att Kungen är en mycket betydelsefull människa.

Titta på Prinsessan Victorias deformerade jätte haka. Den är ett riktigt prakt exempel på inavel.

Det är viktigt att prata om Princessans deformiteter.

Jag tycker det är lite sött. Ungeför som de där klumparna som guldfiskar har på hela kroppen.




Övergreppet

En 16 årig kille som jag tyckte var tuffast i hela världen när jag var nio år gammal brukade säga åt mig att jag var lika fin som hans tjej när jag skulle suga av honom.

Han var nästan på väg att bli vuxen.
Det var inte jag.
Men han var också klassad som psykopat
av Tumbas Kommun
och han bodde på det hem som
min mamma
var föreståndare på
efter hon beslöt sig för att hämnas
på mannen som våldtog henne.

Med kniv.

Själv fick jag en grön kanot.

Så jag har sugit kuk i en grön kanot.

Jo, och i ett skåp,
en möglig soffa,
och lite allmänt varstans.

Inget konstigt på ett sätt.

Men att suga kuk när man är nio år gammal gör att det blir kajko i huvet.

Jag lovar.

För plötsligt har du mitt i legot och vattenfärgerna på skolan
en dimension
som liksom inte hör hemma där.

Inte för att jag förstod vad det var som inte funkade,
förmodligen eftersom jag redan var så störd
när det som kom att pågå i närmare ett år började.

Jag har försökt komma på något roligt att säga
om att vara nio år och försöka få in en vuxen mans kuk i munnen i flera år
eftersom jag har så ont i mitt hjärta av det.

Det är som att försöka svälja en baugette.
Med spott på.

Lyssna nu och försök förstå.

Om det hade varit så enkelt att jag har varit med om ett övergrepp och därför bär sorg, hade jag förmodligen kännt något annat än diffus illvilja och vrede över det mesta.

Att sitta med lukten av knull och pungsvett i ansiktet, sperma i håret som nioåring med ett hål i hjärtat som liksom inte sitter fast i mig, men ändå följer mig överallt kanske låter som nåt jävligt.

Det finns värre saker ska du veta.

Jag har kännt efter och vänt på de olika sakerna
för att förstå.
Det går inte
förstå
om du inte redan vet,
och då är skadan redan skedd.

Att jag har svårt med att känna empati handlar inte om att jag är avtrubbad,
det handlar om att allting är en fråga om refenser och perspektiv.

Min bil är inte lik din bil, det är en likbil - liksom...

Avtrubbad, det är jag efter Doloxene och Renat.
När man inte känner sina läppar
och det är skönt att skära slå o vrida,
för att allt det som lever inuti, nästan helt dör,
och den person som är jag slutar vara jag
och alla de reaktioner jag samlar på hög inuti får fullt spelrum.

Helt fria med plats att härja.

Avtrubbad är inte ordet som beskriver mina känslor.

Jag har aldrig dödat en människa,
jag tror ibland att det är
bara för att tillfället aldrig dykt upp.
Det som hindrat mig
har varit det faktum att jag vet,
oavsett hur förstörd jag än varit;

Att kåken suger kuk, så att säga.

Jag vet det
för jag har vuxit upp som fånge
största delen av mitt liv,
i ett hem som inte varit mitt,
med en "familj" som inte varit min,
med syskon som inte är mina egna,
och en hel verklighet i mitt huvud som inte ens är min egen
utan min mors, och hennes morsas.

Dom sa att jag var speciell
men det har aldrig hjälpt mig,
vare sig jag trott på det eller inte.

Hur ska jag kunna leva
i att mina känslomässiga ärrvävnader och felkopplingar i min hjärna
gör att jag ibland inte ens klarar av att prata med mina egna barn
mer än ett par minuter i taget,
sen tvingas gå iväg för att hämta mig,
samla mig för att inte fullkomligt tappa taget
och bara slå och skrika rakt ut
utan att förstå varför eller hur det gick till.

Jag har ont
i mitt hjärta.

Ont.

Jag vet inte längre vad kärlek är,
annat än vad jag tror att det skulle kunna vara.

Ansvarstagande,
respekt
och ärlighet.
men
det har jag bara
logiskt
tänkt ut.

Jag vet inte hur det sker naturligt.

Min hjärna vet inte hur den ska agera när vreden tar över och adrenalinet
skjuter upp
igenom ryggmärgen som ett gram blöt kristallfylld amfetamin.

Hela min verklighet separeras
styckas
sönder
och det enda jag känner
är snarare i formen av ett
vrål
än något annat.

Det som jag ibland hör
komma ur munnen på andra människor
får mig att vilja gå till attack.

Det att skada någon annan fungerar ju,
i allafall en liten liten stund.

Det blir inte bättre,
men visst gör det att jag klarar av att inte fullkomligt tappa greppet.

Hur i helvete gör man?
Hur accepterar jag
vad jag inte vet vad det är
jag ska acceptera?

Hur ska jag kunna förstå
vad det är som händer med mig
när det växer från ingenstans
och väller in över mig

som en
alltigenom
dränkande
känsla
tomhet,
sorg,
frustration
och otillfredställelse.

Hur ska jag göra för att leva igenom detta?

Att skära mig i armarna liksom håller inte måttet riktigt.

Lugnande tabletter är uteslutet eftersom jag är beroende och inte orkar
döva mig och dö mer än jag redan gjort.

Så vad har jag kvar?

Tack... för ingenting.




Pyramider

"Livet är ingen tävling".
Det har jag hört många säga.


Men jag vet att det är en tävling oavsett vad andra säger.

Det handlar
åtminstone rent praktiskt
om att placera sig
tillräckligt högt
i olika delar
av olika hierarkier.

Allting
är relaterat till makt.

Jag märker nu tydligare än någonsin förut.
När jag plötsigt har symbolisk makt.
När min närvaro möts med respekt.
När människor fruktar mig, och älskar mig.
Förtalar och hyllar mig.
Och kanske är det så att jag själv skapat situationen.
Jag kan nog egentligen inte avgöra vad som är sanningen
ens i denna sak.

Jag vet vad jag tror mig se,
men inte att vad jag ser är sanningen.

Ett helt liv,
över trettio år
har jag kämpat för att ingen skall använda sin auktoritet
över mig.

Jag har gjort mig själv osårbar
för allt utom min egen sorg.

En upplevelse som jag inte ens vet vad det är,
annat än att
det skrämmer mig vettlöst
för att
jag alltid
skjutit den ifrån mig
för att
smärtan varit alltför stor.


Sorgen och döden.


De som inte går undvika.
Det är den enda sanning jag vet inte går att ta bort.

Hur man än gör.

Det känns som hela mitt liv
handlat uteslutande
om att försäkra mig rätten om
att duga som den jag är
och att inte böja mig
för någon
någonsin.

Men inför
mina barn
har allt det språk,
all den psykologi,
varje sanning såväl som lögn
jag brännt in i mitt sinne
ingen makt.

De är barn,
och jag vet inte vad det är.

Jag står lamslagen inför deras sårbarhet
och min eget brutalt uthuggna sanning.

Jag känner min obarmhärtighet

och varje handling
som ger någon annan människa något gott
är ironiskt nog en medveten handlig.

Cyniskt konstaterande
att mina handlingar i det stora hela inte har så stor betydelse,
men att en vänlig handlig i det läget är åtminstone trevlig.

Allting är smittat i hela min existens av sex, våld och makt.

Det är länge sedan allting började.


Hjärtat värker.


(Fortsättning följer)