måndag 28 juni 2010

I did an interview about a year ago with Aviva Sieradski, Jerusalem Post about a year ago. The background was a comment toss-up on Myspace. She said things about people of a different religious persuasion etc and I called her a fascist pig. She then asked me to do this interview, and I thought it would be a great opportunity to answer at length. Wether this is what Jerusalem Post published I have no idea, but I fail to to it's content as nothing but basically humanist. So read it and make up your own mind:

Hello Peter, Have you heard any Israeli metal or anything about the metal scene here?

Actually no. I'm almost ashamed that I'm so ignorant when it comes to bands. I've checked out Orphaned Land a couple of times at festivals we've played cause
they're a really good live band. But except from them I'm completely uninformed.
I wish I had more time, but being a dad when I'm not on tour takes most of my time.

Are you aware that you have a strong fan base here?

I wasn't aware, and I'm very flattered. We'll stay three days when we get to Israel at the end of this summer and I'm looking forward to meeting people, talking and listening.

You have some pretty strong opinions regarding a lot of issues. You're anti-war, anti-fascist, anti-religion, etc. What are your thoughts about coming to Israel,
a country always at war in some form or another, the cradle of world religion, and who many leftist people (would you call yourself leftist?) deem fascist?


Well to be honest, I feel priviliged to be given the opportunity to come to Israel. It's a country that has been with me in legend and news reports since childhood
and I used to completely idolize Golda Meir and David Ben-Gurion as a young man. I think mostly this was identification; Growing up in different families that weren't
my own filled me with a deep hunger for justice and identity. I knew my real family(as in mom and dad...)was out there, but out of reach for me somehow.

As far as what some people say or don't say about Israel, I think it extremly important to separate state policy and the actual individuals of any country.

So yes; I am really looking forward to coming to Israel.

You mention in your May 8 blog about sex in the Bible that you find "...there's not a whole lot of references to sex at all..." in the Bible. I quote your blog where you say "Obviously. I can understand how lifting the ideal of procreation is important to a group of people who at the time where so persecuted as the bible-writers of the old testament must have percieved themselves." I find that humorous considering it's a straight commandment written in the text, not to mention the fact that they talk about sex all the time in the Bible (but they don't translate it into your Christian version) but you wouldn't know that.

My Jiddish is painfully lacking, so far I don't know or speak any except from words I pick up in Woody Allen films. Learning my own language, english, german and
spanish has been what I've managed so far. But I am a curious person, and I welcome all the help I can get. As far my general view of Bible and sexuality, I still
stand by it. Considering how focussed it is on war, conquering and the fierce might and vengefulness with which it portraits the deity that some call god I find
what I read rather appalling. Personally I believe no so-called holy texts hold much good for anyone, but for the authorities who claim it is the law of a
righteous path; Clergymen, Mullahs or Rabbis. To me they are controllers, authoritarians. I do not find it productive to any society.

Why are you trying to read and understand the Bible when you have such an antipathy towards it and those who actually sit and learn it? I quote again.
"Apparently bible thumpers dig death and killing, not fucking, hmm, what does that tell us?" And you even admit you don't know if you're right, but you still make
such a statement. That's hate. Why?


Hate? I can't agree with your statement. To me hate is a deep conviction of personal righteousness aimed at a chosen defined target, mostly created from a
retaliatory need for redemption and confirmation of belief. I don't hate. I spent way too much of my youth hating, and it did nothing but harm. I do however,
doubt the rightfulness of religion itself. I percieve it as bigotted and superstitious. This is my point of view, I do not hate. This is also the reason I choose to devote some of my time towards further deeper understanding.

You seem to have a really ambivalent thing about religion - on one hand you disparage it any chance you get but on the other, you seem to be obsessed with it.
Why is that?


Religion seems to me, being part motivation, part tool for different levels of power in global and local society. The amount of damage religion itself is accountable
for is so immense and inescapable looking back at the last 5000 years. I find it sad and disturbing that so many of us, feverishly defend the right to act with
religion as ulterior or prime motivation on a planet where we've learnt how to splice the atom and travel at the speed of sound. We have the choice to evolve
and lay god behind us - since the purpose of religion is no longer one that benefits the good of our planet.

Why do you lump Judaism in with Christianity? It's a completely different religion.

It is still a religion, no?

I quote your April 10th, 2007 blog regarding your opinion about the Holocaust -"People in Germany man. The whole thing with what happened back in the days
of Hitler and all his crazy-ass macho control freak buddies. Sometimes when I talk to people in Germany it's as if they think I'm about to blame them for what
happened back then. Who cares anymore, unless you're a total nutter. Yes, it was horrendous, but think about it - back in those days people believed the size
of your head determined your basic characteristics, intelligence and personality... Hello? It's that whole guilt trip thing." We in Israel have an entire day (day by us, starts at nightfall, so by you, you'd call it a night and a day) in honor of remembering the Holocaust. Do you think we're all total nutters, as you so quaintly put it?


Personally I refer to myself as an anarchist, not leftist nor rightwing; AN-archist. I believe that humans are as a whole; Intelligent and creative creatures,
and that we have great capacities to change, to interact and to adapt. I believe it is part of our genetic base construction. In-group fighting, xenophobia
and war, which is mostly the result of ie. religion or socially/financially related construction and has previously served the species(Homo Sapien Sapien)
well in making us the dominating species. It has passed its time, and is no longer something that will serve us. I believe it is time we accept that we are
one species, sharing DNA. Religion, and holding on to past wrongful doings are obstacles in the way acceptance. What was, is not. Supporting myself on
generally accepted theories of psychology and psychiatry; For anyone who has been traumatized, remaining in the emotion of helpless rage does very little
but deepen the effects of the trauma. Of course we are all taught different levels of shame and guilt in the process of becoming adults, however sometimes
it backfires. In order to remove the sense of helplessness/confusion/rage that comes about in being the child or grandchild of a traumatized person or family
we uplift the trauma and turn it into a kind of symbol or celebration that separates rather than heals us. Nutters? No, not more any other nation, but I fail
to see the general progressive tendency in holding onto the past, and keeping at emotional bay - as opposed to accepting it for what it was and moving
on with the knowledge as further aid to evolve.

You've also said in the past that the Nazis were victims too. Would you like to clarify that?

Indeed, I do believe anyone foolish/uneducated enough to accept such an undefined and inconsequent ideology as nationalsocialism is a victim.

In the case of the soldiers and capos of the horrendous crimes of WWII, they were most certainly victims as much as the millions of people who were murdered in the camps. Imagine the emotional damage done to any person who believes there is no other way than participating in the slaughter of children and women. Imagine yourself killing another human being with no other real argument than that you have been told that it is the right thing to do. Imagine the amount of damage you will do to yourself in shutting off all emotion of remorse, care, empathy and trust. Yes, I believe they where victims, cruel victims indeed, but still victims. Victims of the times, victims of faith, and of a general view of human value that seems beyond
understanding to most. However it not much different than a young soldier beating a suspect next to a roadside in Gaza, or a police officer in Compton or Philadelphia shooting a potential perpetrator. We are all capable of cruelty, it is(or seems to be) part of genetic coding to survive.

In cases of fear, perceived threat and lacking knowledge we are all capable of immense cruelty. Separation of emotion is a human gift/curse.

What is your opinion about free choice? Do you think it exists?

I believe it exists only in correlation to the amount of general knowledge of the individual. Possession, will and access. The less knowledge, the less free choice. It seems to me that depency grows from lack of autonomy, and lacking knowledge leads to a dependency of information.

Nothing revolutionary in this really, though I concur with many of the writers who speak of the power of media and propaganda as a means to controlling society. Aiming political executive actions to structure ie. school systems to match a certain religion or political agenda is as I see it, morally abhorrent.



And that was that for now / Peter

tisdag 13 april 2010

Sieg Heil Svensson del 4

Detta är inte läsning för barn och känsliga. / Peter


Blod och mer blod



Jag sitter i IKEA-soffan hemma i huset
med två snoriga glada ungar som äter rostat bröd med socker och kanel på.
Dom frågar mig vad jag skriver.

Jag berättar för dem att det är en saga om att vara beroende.

Mina barn vet vad de behöver veta.

Att jag älskar dem.

Att jag arbetat skiten ur mig för att komma till en punkt när jag slutligen accepterat att jag inte kan det som de flesta andra tar för givet;

Att leva.

Det behöver bara jag veta.

Dagligen, ibland flera gånger om dagen, kapitulerar jag
inför faktumet
att det min hjärna säger mig
inte har med verklighetens faktiska villkor att göra.

För att kunna vara den man jag är,
snarare än den jag vill vara.
För att kunna få göra det jag älskar.
För att kunna få ta del av det jag känner lycka och tacksamhet.
Visst fan låter det tråkigt
när jag skriver det.

Men det ger mig tillgång.
Till mina barn och deras tankar, ord och tillit.
Till ett yrke där jag får resa över hela världen.
Där jag får se saker som jag aldrig trodde fanns.




En ståldörr på vinden till en lokal på Tredje Långgatan, 1994.
Killen framför mig håller en pistol,
under näsan på mig.

Den luktar kallt.

Det känns som att stå vid kanten på ett stup.

Det liksom suger i magen på mig,
som om jag skulle falla eller kräkas inälvorna ur mig.

Jag säger åt honom att det inte spelar någon roll att han har en pistol,
att han ändå är tvungen att lämna in sin jacka,
och naturligtvis pistolen i garderoben om han vill komma in.

Killen börjar skratta ser mig stinnt i ögonen för att se
om jag ger upp.

Det kan jag inte.

"Du e fan sjuk i huvet!",

Han stoppar pistolen i fickan
och ger mig jackan.

Jag tackar,
ger honom hans klädbricka
och säger till tjejen i garderoben att hänga jackan längst in.

Inget nytt under solen.
Inget onödigt blod,
inget onödigt våld.

Senare den natten ser jag med förvåning på
när en vän bryter ihop framför ögonen på mig
av stress,
utmattning
och nån jävla brud.

Jag känner mig bedövad,
i fullkomlig avsaknad av empati
för hur han mår
skäller ut honom.

Dömer ut honom.

Enkelt förklarar jag för denne människa
att hans värde
är helt baserat på prestation
att han inte har någon plats på klubben
om han inte kan hantera situationen.

Situationen.

Som om det var en normal arbetsplats.

Narkotika, våld och det besinningslösa i gästernas steroidpumpade,
och av kokain pådrivna förvirrade,
självupptagna,
ömsom argt,
ömsom glatt,
men alltid;
stirrande
ögon.

Lokala bartendrar som
hetsigt
häller i sig.

Trötta strippor
och självutplånande vin-o-tjack-fyllos/Social-assistenter

De knullar på de minimala
äckliga
toaletterna
Snortar billigt tjack i hörnen.

Som Lustiga huset.

Som en mycket skev version av normaliteten själv.

Men det går inte låtsas som den inte finns.

Visst lämnar romantiken i att knulla påtänd på ett golv
svart av öl, piss, spott och spyor en del att önska.

Men det funkar
så länge inte känslorna kopplar som de ska.

Så länge inte hjärnan förstår
vad det är den signalerar med larm åt.

Så länge kolan funkar.
Så länge tjacket smakar gott.
Så länge lukten av tjock haschrök inte gör dig illamående.
Så länge kuken står,
och du inte har några tvivel om
varför.



Om du säger en sak tillräckligt många gånger blir det en sanning.

Allt jag vet, vet jag utifrån meningen "Ingenting spelar någon roll".

Solen går upp utan poäng,
den bara gör det.

Mitt bottenlösa hat tjänar inget syfte eller har någon orsak.

Det bara finns.

Min hand som knyts till en vitknogad näve
gör vare sig till eller från.

Ditt
"Vad fan!?"
är lika meningslöst
som när min hand blir
en varm blixtboll
som känns långt upp i axeln på mig
när mina knogar spräcker huden,
köttet
sen benet
under
ditt
högra
öga.

Det spelar ingen roll.
Du spelar ingen roll.
Ingenting tjänar något till.
Ingenting.

Så att jag låter dig
bära tyngden
av det äckel som fyller mig
inför allt du får representera
är bara en detalj
i ett gränslöst
intet.

Att försöka kontrollera min impuls att förnedra,
och manifestera mitt hat i handling
vore bara ödslad energi.

När du blödande ser på mig
i den ögonblicksbild som för alltid fastar på din näthinna,
och med överljushastighet
via min synnerv läggs i lager
bland miljoner och miljoner andra intryck,
är det inte den fysiska smärtan som skrämmer dig.

Det är insikten om din egen dödlighet,
och hur meningslöst
allt
du någonsin upplevt blir i detta ögonblick.

Du faller, förvirrad och förlamad.
Utan förståelse,
eller förmåga att acceptera
den faktiska realiteten i det som sker, så vet du att;
Trots allt du lärt dig,
trots all din kärlek,
trots alla dina drömmar och förhoppningar
just nu
sker det.

Du vill leva.
LEVA.
Men det valet inte är ditt.

Och jag hatar dig
för att jag hatar dig
och hatar dig mer
för din blick
och för ljudet
när ditt huvud slår i betongen.
För ditt hår mellan mina fingrar.
För lukten av din deodorant
och din After Shave
och ditt äckliga jävla hårvax.
Genom taffligt täckt stress-svett,
cigarett och ölandedräkt
hatar jag dig.
Med knät mot ditt bröstben
känner jag hur du spricker.

Jag hör bara det underbara dånet av min egen puls
och mitt huvud känns brett och varmt
och jag lovar
att det här är sanningen
ingenting annat än just sanningen.

När du rinner
ur din egen blick
som det sista vattnet i ett badkar
vill jag skrika.

Din kropp är ett skal.
Jag är ett skal.
Ingenting spelar någon roll.
Dina ord betyder inget.
För allt du har
kan rinna ur dig som luft ur ballonger.
Som saft i ett glas.
Eller ljudet efter att den sista svalan sagt sitt
en varm sommar natt.

Om du är så jävla dum
att du säger till mig
att jag inte ska tro att jag är något
förtjänar du mer av ingenting.

Jävla skit.

Vi ska alla dö.

Men du ska dö före mig.


Det spelar ingen roll.



När jag reser mig upp
flyttar de som sett på sig ur vägen,
som om jag bar pesten själv.

Som om den som möter min ögon
förlorar allt hopp,
så viker de med blicken.

Jag sätter mig på en hög blöta pappkartonger och tidningar.
Andas kall luft och stanken av ruttna grönsaker och tomma ölflaskor.

Jag ska mörda er allihop.
Varenda jävel.
För all er leende ryggdunkande gemenskap.
Allt det trygga.
För varje skratt som skurit som rakblad i min själ och piskat mitt hjärta,
ska jag mörda dig.

Din jävel.

När jag sticker ner handen i ficka och fiskar efter en illa tilltygad snusdosa
känner jag hur mig hand pulserar och protesterar
som om något gått sönder.
Jag pressar en snus mellan tummen ring och lillfingret.
De andra två lyder inte.

Jag rättar till snusen med tungan
och hör hur sirener blandas med rop över parkerings platsen
ser på ordningsvakten
stor som en vägg.

På bred Göteborgska försöker han låta hotfull och auktoritär
när han beordrar mig att inte röra mig.

Jag suckar ett
"Nej då."

Undrar om han knullar sig själv med batongen han håller i handen.
Eller bara fantiserar om det?

Tänk vad alla skulle bli förvånade
om jag gick och hämtade pistolen i garderoben
och sköt honom i magen.

Jag blundar,
smakar på min snus och gäspar.

Handen dunkar på ett nästan behagligt varmt sätt
inget är brutet,
bara knäckt och sprucket.

De springer förbi oss med en bår
och någon ropar nånting jag inte orkar höra.

Plötsligt en varm lugn kvinnoröst alldeles intill mig som säger
"Hej, du får nog följa med mig och min kollega nu..."

När jag sitter i baksätet på polisbilen och berättar vad jag tycker hände,
ser jag dina vänner stå och stirra på mig.
En av dem drar sitt finger över halsen,
jag börjar skratta och vinkar åt honom.


"Förtti stygn! Harre Jävvlar va du slog han!
Han e på IVA nu, men han vaknar la sen vet du."

Jag dricker kaffe i ett förhörs rum.

"Visste du att du jobbat me min brossa? A vesst, Pelle!
Du vet du satt ju här då när vi stängde den stället där förra året.
Brossan e ju jävvlit glad alltså att du inte sa nåt då va."

Min hand värker och mitt kaffe tar slut.
Snuten fyller på och frågar om jag vill ha mjölk.

"Alltså, alla som vittnat säger mer eller mindre att det var självförsvar,
så vad vi gör nu e att du gör en motanmälan nu
snabbt som fan när han e väck va,
sen kommer detta inte bli nåt."

Jag ser uttryckslöst på honom
och känner hur jag inombords rynkar hela ansiktet
i undran över vad som just sker.

Frågar honom om det är krångligt.

"Nej det e lugnt vet du,
jag gör detta här o så skriver du bara på
så kan du gå hem o lägga dig sen.
Och du - kolla handen i morran med då"...

Det man inte ser
finns inte.
Bollen är
Rund?

Allt är en fråga om perspektiv.

Men ingenting spelar någon roll.


(Fortsättning följer...)

torsdag 8 april 2010

"...Heil Svensson del3"

detta är 3 delen av SiegHeilSvensson

inte läsning för känsliga eller barn
/ Peter Dolving



Äntligen


Jag var 9 månader gammal när jag övergavs första gången.
Jag tror inte det går att komma ikapp.
Att det sedan bara fortsatte gjorde inget bättre.
Det gjorde mig inte till en mer empatisk människa,
det gav mig inte mer förståelse.
Det gör mest bara ont.
Men jag är övertygad om att det finns tillräckligt mycket människor därute
som på fullaste allvar tror på lögnen
att man ska lida
för konsten.

Jag tror jag fått nog av den lögnen.

Det sitter människor och tror sig veta saker
överallt
där jag rörde mig förr.

Jag knullade med en god väns fru en nyårsnatt
i ren vrede och besvikelse
ett slags hämnd.

Jag har skämts färdigt,
men det gör mig ont
att se att hon var lika trasig som jag
och att det egentligen inte var mer än
två desperata människor
som försökte slå sig loss.

Som så ofta förr.

Att ge sig an sex som hyenor sliter in i ett byte känns så gammalt.

Tro mig.
Varje ögonblick av berusad förvirring
där en annan människa svarat med kroppen
har drivit mig längre ut från mig själv.
Inte för ett ögonblick
har tanken på intimitet slagit mig.

Har tanken slagit dig att du ska knulla ihjäl dig
eller den du ligger med?

Det har den för mig.

Det växte och byggde sig starkare för varje gång.

När jag ser det utifrån
observerar min sjukdom
ser jag det glasklart.

Att återväcka och utsläcka samtidigt.

En ritualistisk tvångsmässighet
där graden av självförnedring
bara beror på mängden ångest som jag försöker fly.

Ångest som inte ens är en riktig känsla.

En storm som sliter och drar,
motsägelsefulla känslor och en vilja utan egentlig riktning.

Där ligger den största smärtan.

Att vilja så mycket samtidigt
och inte veta hur prioriteringen går till.

När jag krossar min hand för hundrade gången genom en tjock träskiva
vet jag åtminstone var jag är på väg.

Smärtan är ren som klaraste ljus,
den slår ut allt annat i mina tankar.
Som en elektrisk magnet chock
slår allt i max och botten samtidigt
alla receptorer kopplar över på nödsystemet.

Maskin-läge.

Det är där jag andas och lever.

Det är inte liv.

Det är konstgjord andning utan verklig egentlig mänsklighet.
Ett "leva" i respirator.

Du som tror dig hata mig,
jag lever redan i straffet.

Jag har befunnit mig där i över trettio år.

Men för att göra dig förbannad vill jag att du ska veta
att jag tänker inte stanna här länge till.


Skriket av stål o glas som exploderar omkring mig.
Det öronbedövande vrålet av motorn som rusar
verkligheten som rusar runt i vansinnes fart.

Allt som kommer ur mig är ett stönande
en stillhet fyller mig.

Allt som finns i ögonblicket före döden
är bara stillhet.

Och en mening som formats
var gång jag varit övertygad om att det tar slut;
"Helvete också".

Inte upprört eller skräckslaget.
Bara trött.
"Helvete också".
Det är nog så mitt liv sett ut.
Till slut gav jag upp.
Varje gång ödet valde att ge mig ännu en tid
har föll jag en bit längre från det som andra kallar tillförsikt och tro.

"Jag tror bara på döden, och valet."

Så mycket lögn det går att trycka in i en mening.
Varje ögonblick av diskussioner,
återupprepningar av gamla tankar
vidmakthållande av trosatser
med idioter utan vilja eller självbevarelsedrift suger livet ur mig.

Och så en dag fann jag att det inte gör nånting.

Att det jag som barn slog fast i djupet av min varelse,
det mantra jag burit vid min själs rot ett liv
inte längre var sanning.

Genom allt
har "Det spelar ingen roll" burit mig.

Som den enda slutliga sanningen,
detta var min slutsats.

Total likgiltighet.

I varje handling under så många ting
har jag vägt detta mot moraliska dilemman,
etiska grundval och min egen vilja.
I stället för liv,
tidsfördrivning.
En slags exorcism av tiden.

Så faller detta min sista sanning.

Att kasta sig ut från ett torn mot en säker död.
En vag idé om det underhållande i att fästa ett gummiband kring fotlederna
för att falla handlöst mot Moder Jord
symptomatiskt för detta att vara människa.

Det finns naturligtvis de som på fullaste allvar anser sig veta att repet kommer att hålla.

Sen finns det dom av oss som kommit till slutsatsen att det är fullkomligt rimligt,
till och med sannolikt
att det går av,
men hoppar ändå.

Bara du som vet hur det känns,
vet varför en människa genomför den typen av handlingar.
Naturligtvis spelar inte rationellt tänkande in mina val
att vända ut och in på mig själv
och alla de stackars satar jag lurat med mig
för att retas eller plåga.

Snarare en blandning av nyfikenhet,
trots
och barnslig sadistisk illvilja.

Att stanna upp och se
hur trött
långt in i själen
jag är
kanske blir min räddning.

För det är där allting hamnar.
En känslomässig utmattning.
En punkt där det inte finns kraft längre att orka kämpa med mitt egna förflutna.

Allt jag vet är präglat av kamp,
att övervinna,
återerövra;
rätten att vara mig.

Men här börjar egentligen den verkliga kampen.

Jag vet inte vem jag är.

Jag vet att det finns ett jag,
men upplevelsen av detta är så svag
att den knappt existerar.

Jag är dödligt allvarlig när jag hävdar
att konst och musik varit det som räddat mig ifrån mig själv.

Vare sig jag haft den önskan eller inte.
Det ligger i uttryckens underbara natur.
Den som skapar lever,
hur skadad du än är.

Det är som om skapelsen i sig fungerat som en evighets låga
som hållit viljan att leva vid liv.

Den har närt min vrede,
mitt hat,
min sorg
och besvikelse
så att de inte gett upp utan fortsatt hävda sin rätt att existera.

Jag förstod aldrig varför de inte ville släppa mig.

Men nu känns det glasklart.
De vill få komma till sin ärliga rätt i mig
för de ljuger inte,
de har bara inte tillåtits visa hela sanningen.

Rädslan som systematiskt matats in i mig
har varit för stor,
rädslan för replissarier och konsekvenser
för smärtsamma att acceptera.

Rädslan,
inte för vem jag är,
utan på vad som skall hända mig om jag är ärlig om vem jag är som människa.

Jag behöver inte frukta.

Även om det är många lager som skall brytas igenom
för att till fullo se mig själv
handlar inte mina problem att acceptera mig själv.

Det handlar om att konfrontera det jag överlevt
och att lära mig leva.

Äntligen.


(fortsättning följer)

onsdag 7 april 2010

"... Heil Svensson!" del 2

Det här är den 2:a delen av "Sieg Heil Svensson!"

Och du, det här inte läsning för känsliga personer eller barn.

/ Peter Dolving




Sanningen

Jag började använda LSD på daglig bas var jag 21 år gammal
och drömde om andra saker.

Som solskensängar
och skratt.

Lek och vila.

Du förstår
jag var så sönder
att det som gjorde mina vänner
psykotiska
gjorde mig
harmonisk.





Vänta

Alla de jag kom att älska försvann.
Alla de jag älskat svek mig.





Det går igen

Min mormor
blev bortlämnad
av sin biologiska mor
för att hon var en bastard.

Det hette så på hennes tid.

Bastard.

Hon fick veta att hennes farmor o farfar var de de var,
men att hon var tvungen att kalla dem
"Mor o Far."

Hon blev tjänstehjon åt sin "Mor och Far".
Piga i sitt eget hus.

Oäktingar har aldrig stått särskilt högt i kurs hos Svensson.

När min egen far
i desperat sorg, skam o vrede verbalt försökte slå tillbaka
efter att jag kräkts 30 års besvikelse och vrede på honom
var det det värsta han kunde komma med;
"Du är inte min"

Nej, det stämmer.

Din är jag inte, och har aldrig varit.

Men dina gener har varit med och skapat.
Rörelsemönster.
Kroppsform.
Sinne.

Jag luktar till och med som honom.

Det går det igen.

Min egen son
såg ut som en miniatyr av min far
på fyllan
när han som liten nyss lärt sig gå

Lyckligt kringstapplande som en liten gulleplutt-version av mannen jag under hela min egen barndom idealiserat i hans frånvaro.

Jag vet inte hur jag ska vara en bra förälder.
Jag bär mina ledord som en tyst dom de timmar min oförmåga sliter mig i stycken.



Min pappa;

Ärlig
Stark
Han ska se mig och lyssna på mig.
Han ska ha goda saker att äta.
Och inte bli rädd eller trött på mig när jag är ledsen.

Min pappa;
Han ska leka med mig.
Vara med mig utan att kräva något annat än sånt som pappor får kräva.
Finnas till när jag inte förstår.
Vakna när jag behöver att han vaknar.

Egentligen inte så svårt.
Till och med jag lyckas för det mesta leva upp de kriterierna.

Men inte min egen farsa.
Han tycker synd om sig själv
och tror att han gör vad han kan.

Alkoholism gör så med människor.
Det är en sjukdom som lurar alla.

Fan också.




Sprutluder

Världens fulaste ord.

Jag älskar det.

Det liksom smakar bra att säga ett så fult ord.

Jag älskar att svära.
Kanske för att man inte får svära.

Helvetes jävla satans förbannades fittans kuk arsle röv piss.

Egentligen finns det ju inte så många riktigt kralliga svordomar på svenska, det handlar mest om kombinationer. Det är som med malagning, eller hur? Det är lustigt hur man i det fina lilla Sverige har så mycket tradition på att ljuga. Och de olika typerna av lögner.

Lögn, Nöd lögn, Vit Lögn och Förbannad Lögn.

Som om vi var ett helt folk, förlåt, en hel stads befolkning(för vi är inte fler i Sverige än att vi för plats i en stad.), av människor med behovet att oavbrutet rättfärdiga vårt bruk av sanningsförvränging.

Jag ogillar det där att kalla oss för ett folk.

Det klingar liksom 1933 o Partidagarna i Nurnberg på nåt sätt. Eller teknikalitet. Som när man hävdar att en sak på en plats är Folkmord, men att samma sak i ett annat land är Massmord. Hur ska ni ha det egentligen? Jag kommer inte över det. Det bor mindre människor i Sverige än i Mexico City. Tänk att vi kan bära med oss så mycket skevhet att det finns de av oss i Sverige som anser att Nationalsången är något av det vackraste som finns eller att Svenska Flagga är helig eller att Kungen är en mycket betydelsefull människa.

Titta på Prinsessan Victorias deformerade jätte haka. Den är ett riktigt prakt exempel på inavel.

Det är viktigt att prata om Princessans deformiteter.

Jag tycker det är lite sött. Ungeför som de där klumparna som guldfiskar har på hela kroppen.




Övergreppet

En 16 årig kille som jag tyckte var tuffast i hela världen när jag var nio år gammal brukade säga åt mig att jag var lika fin som hans tjej när jag skulle suga av honom.

Han var nästan på väg att bli vuxen.
Det var inte jag.
Men han var också klassad som psykopat
av Tumbas Kommun
och han bodde på det hem som
min mamma
var föreståndare på
efter hon beslöt sig för att hämnas
på mannen som våldtog henne.

Med kniv.

Själv fick jag en grön kanot.

Så jag har sugit kuk i en grön kanot.

Jo, och i ett skåp,
en möglig soffa,
och lite allmänt varstans.

Inget konstigt på ett sätt.

Men att suga kuk när man är nio år gammal gör att det blir kajko i huvet.

Jag lovar.

För plötsligt har du mitt i legot och vattenfärgerna på skolan
en dimension
som liksom inte hör hemma där.

Inte för att jag förstod vad det var som inte funkade,
förmodligen eftersom jag redan var så störd
när det som kom att pågå i närmare ett år började.

Jag har försökt komma på något roligt att säga
om att vara nio år och försöka få in en vuxen mans kuk i munnen i flera år
eftersom jag har så ont i mitt hjärta av det.

Det är som att försöka svälja en baugette.
Med spott på.

Lyssna nu och försök förstå.

Om det hade varit så enkelt att jag har varit med om ett övergrepp och därför bär sorg, hade jag förmodligen kännt något annat än diffus illvilja och vrede över det mesta.

Att sitta med lukten av knull och pungsvett i ansiktet, sperma i håret som nioåring med ett hål i hjärtat som liksom inte sitter fast i mig, men ändå följer mig överallt kanske låter som nåt jävligt.

Det finns värre saker ska du veta.

Jag har kännt efter och vänt på de olika sakerna
för att förstå.
Det går inte
förstå
om du inte redan vet,
och då är skadan redan skedd.

Att jag har svårt med att känna empati handlar inte om att jag är avtrubbad,
det handlar om att allting är en fråga om refenser och perspektiv.

Min bil är inte lik din bil, det är en likbil - liksom...

Avtrubbad, det är jag efter Doloxene och Renat.
När man inte känner sina läppar
och det är skönt att skära slå o vrida,
för att allt det som lever inuti, nästan helt dör,
och den person som är jag slutar vara jag
och alla de reaktioner jag samlar på hög inuti får fullt spelrum.

Helt fria med plats att härja.

Avtrubbad är inte ordet som beskriver mina känslor.

Jag har aldrig dödat en människa,
jag tror ibland att det är
bara för att tillfället aldrig dykt upp.
Det som hindrat mig
har varit det faktum att jag vet,
oavsett hur förstörd jag än varit;

Att kåken suger kuk, så att säga.

Jag vet det
för jag har vuxit upp som fånge
största delen av mitt liv,
i ett hem som inte varit mitt,
med en "familj" som inte varit min,
med syskon som inte är mina egna,
och en hel verklighet i mitt huvud som inte ens är min egen
utan min mors, och hennes morsas.

Dom sa att jag var speciell
men det har aldrig hjälpt mig,
vare sig jag trott på det eller inte.

Hur ska jag kunna leva
i att mina känslomässiga ärrvävnader och felkopplingar i min hjärna
gör att jag ibland inte ens klarar av att prata med mina egna barn
mer än ett par minuter i taget,
sen tvingas gå iväg för att hämta mig,
samla mig för att inte fullkomligt tappa taget
och bara slå och skrika rakt ut
utan att förstå varför eller hur det gick till.

Jag har ont
i mitt hjärta.

Ont.

Jag vet inte längre vad kärlek är,
annat än vad jag tror att det skulle kunna vara.

Ansvarstagande,
respekt
och ärlighet.
men
det har jag bara
logiskt
tänkt ut.

Jag vet inte hur det sker naturligt.

Min hjärna vet inte hur den ska agera när vreden tar över och adrenalinet
skjuter upp
igenom ryggmärgen som ett gram blöt kristallfylld amfetamin.

Hela min verklighet separeras
styckas
sönder
och det enda jag känner
är snarare i formen av ett
vrål
än något annat.

Det som jag ibland hör
komma ur munnen på andra människor
får mig att vilja gå till attack.

Det att skada någon annan fungerar ju,
i allafall en liten liten stund.

Det blir inte bättre,
men visst gör det att jag klarar av att inte fullkomligt tappa greppet.

Hur i helvete gör man?
Hur accepterar jag
vad jag inte vet vad det är
jag ska acceptera?

Hur ska jag kunna förstå
vad det är som händer med mig
när det växer från ingenstans
och väller in över mig

som en
alltigenom
dränkande
känsla
tomhet,
sorg,
frustration
och otillfredställelse.

Hur ska jag göra för att leva igenom detta?

Att skära mig i armarna liksom håller inte måttet riktigt.

Lugnande tabletter är uteslutet eftersom jag är beroende och inte orkar
döva mig och dö mer än jag redan gjort.

Så vad har jag kvar?

Tack... för ingenting.




Pyramider

"Livet är ingen tävling".
Det har jag hört många säga.


Men jag vet att det är en tävling oavsett vad andra säger.

Det handlar
åtminstone rent praktiskt
om att placera sig
tillräckligt högt
i olika delar
av olika hierarkier.

Allting
är relaterat till makt.

Jag märker nu tydligare än någonsin förut.
När jag plötsigt har symbolisk makt.
När min närvaro möts med respekt.
När människor fruktar mig, och älskar mig.
Förtalar och hyllar mig.
Och kanske är det så att jag själv skapat situationen.
Jag kan nog egentligen inte avgöra vad som är sanningen
ens i denna sak.

Jag vet vad jag tror mig se,
men inte att vad jag ser är sanningen.

Ett helt liv,
över trettio år
har jag kämpat för att ingen skall använda sin auktoritet
över mig.

Jag har gjort mig själv osårbar
för allt utom min egen sorg.

En upplevelse som jag inte ens vet vad det är,
annat än att
det skrämmer mig vettlöst
för att
jag alltid
skjutit den ifrån mig
för att
smärtan varit alltför stor.


Sorgen och döden.


De som inte går undvika.
Det är den enda sanning jag vet inte går att ta bort.

Hur man än gör.

Det känns som hela mitt liv
handlat uteslutande
om att försäkra mig rätten om
att duga som den jag är
och att inte böja mig
för någon
någonsin.

Men inför
mina barn
har allt det språk,
all den psykologi,
varje sanning såväl som lögn
jag brännt in i mitt sinne
ingen makt.

De är barn,
och jag vet inte vad det är.

Jag står lamslagen inför deras sårbarhet
och min eget brutalt uthuggna sanning.

Jag känner min obarmhärtighet

och varje handling
som ger någon annan människa något gott
är ironiskt nog en medveten handlig.

Cyniskt konstaterande
att mina handlingar i det stora hela inte har så stor betydelse,
men att en vänlig handlig i det läget är åtminstone trevlig.

Allting är smittat i hela min existens av sex, våld och makt.

Det är länge sedan allting började.


Hjärtat värker.


(Fortsättning följer)

Onda texter

"Sieg Heil Svensson!"


det kommer göra ont

"Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. "Socialtjänstlagen paragraf 1. 14 kap. Anmälan om missförhållanden



jag tittade upp en dag och såg det glasklart

jag är trasig

det jag skrivit i denna samling texter lägger jag nu bakom mig

läs det inte om du inte vill må illa

eller absolut vill förstå

det är inte säkert att det går förstå

livet är vad det är

men jag behöver inte leva inuti det svarta längre

inte du heller

kärleken finns

på riktigt

Peter Dolving



Det ska börjas i tid det som krokigt skall bli





Det har tog ett liv

att se mig själv.

Med tanke på hur människor frivilligt

drar på sig kläder och frisyrer

som skulle få Kalle Anka att kikna av skratt

ter sig detta att se sig själv

som ett universellt problem

snarare än något som rör just mig.

Men det här är min historia.

...


Min älskade vän

det handlar om perspektiv

relativitet

hur mörkret får ljuset att lysa klarare

Det finns de som säger att de vill vara

normala

Jag kan aldrig vara

normal

i dina ögon

du som tror på normaliteten

Och för alla tusen gånger

som jag förbannat varje andetag

och bett gud fader

att

ta mitt liv

att

avsluta mitt hjärtas slag

att

kortsluta min hjärnas elektriska

kretslopp

för all tusen gånger jag hatat

istället för att släppa igenom den sorg

som jag nu äntligen lämnat

tömt mig på

öppnat mig för och befriat mig ifrån.




För mina nedslitna tänder

som slipats av vredens

gnisslande malande

så hårt sammanbitna käkar.

För alla mina ärr.

Ber jag dig.

Döm inte.

Vi är värdefulla.

Du och jag.

Fria.



Jag visste det hela tiden,

men jag glömde bort

var jag hade gömt min klaraste

klarhet.

och inte ens den minsta blesyr

inte en fläck

inte en skråma

hade den

när jag fann den igen

...




Älskade vän.

Jag tror jag sett mig själv,

som genom ett filter,

spegelbilder och filmvinklar.

Genom andra människors handlingar,

förhållnings sätt eller fotografier.

Ett mysterium,

en olöslig gåta.

Ett virrvarr av kaotiska känslor o förvridna uttryck

en vilja, och med behov jag aldrig förstått mig på.

Genom allt

har jag överlevt genom ett slags haltande skönlitterär medvetenhet,

en verklighet i tredje person.

Ord, bilder och musik som felriktat vapen och krycka.




Så jag har haltat.




Stapplat mig fram mellan skär och bränning.

Min vrede.




Jag önskade mig stark.



Den svikne





Du kanske tror att du vet vem jag är.

Med tanke på hur litet Sverige är,

är väl möjligheten tämligen stor

att vi träffats,

pratat,

arbetat tillsammans,

knullat med varandra.




Du vet inte vem jag är mer än jag vet vem du är.

Jag vill att du som sitter där nu

ska förstå,

lite till

att jag

finns överallt.

Vi sitter inte allihop inlåsta.




Vi lever tillsammans med dig och de dina.

Vi är din bäste vän.

Din arbetskamrat

Din chef.

Vi är de välformulerade,

men egendomligt slutna.




Vi är de som kanske aldrig agerar men som ibland,

utan krångliga förklaringar till varför,

helst av allt skulle skära halsen av dig

dem du älskar

elda upp liket

när vi

ätit oss mätta

på den vitglödgade avskyvärda vrede vi bär på.




Sverige är ett vackert land.

Fullkomligt bländande skira snötäckta vinteråkrar,

Kulliga skogslandskap.

Sjöar som bränner sinnet i sin oändliga skönhet.

Den som hävdar något annat kanske inte står att lita på i estetiska frågor.




Generellt är Svenskar fega krakar.

Försiktiga

Varsamt trädande

Ovilliga

Nogräkade

och

Blinda, oförmögna och ointresserade inför andras lidande.

Var och en har liksom nog med sitt.

Den lilla upplysta grupp människor som ömsom kämpar,

ömsom klappar sig på magar stinna av självbelåten världsmedvetenhet

och mänskligt engagemeng

är precis lika tomt självupptagen som resten av Svensson patrasket

som mest bara hatar och avundas.




Svenskarna har kommit långt mycket längre än de flesta andra länder

i det att leva i nån slags fredlig existens.



Det är toppen.

Som väpnad fred.

Personligen tror jag

Olof Palme skulle nog skjuta sig själv om han såg oss i dag.

Eller bara supa ner sig.




Själv har jag aldrig suttit i fängelse.

Jag har varit för jävla smart och strykrädd

för att handla

när jag har sett konsekvenserna som leder dit.

Jag har aldrig lyckats hålla ett jobb mer än sex månader.




Jag har haft

en

fast anställning på 20 år.




Jag fick sparken dagen efter jag skrev på anställningskontraktet,

för att jag sökte tjänsteledigt.




Till saken hör

att jag som 35åring inte visste

hur vare sig A Kassa, Försäkringskassa, arbetsskydd

eller ens tandvården fungerar.

Jag har varit för rädd,

förbannad

och störd i huvet

för att lära mig.

Men jag har varit avdelnings ordförande

i ett fackförbund,

suttit med i styrelsen

för en av Kultur Sveriges viktigaste intresse organisationer.

Gissa om jag skulle kunnat ställa till med jävelskap.



Det gjorde jag inte.



Jag sa vad jag tyckte,

gjorde vad jag kunde

och försökte förstå

det som tedde sig som en blandning av rotvälska och voodoo för mig.




Jag har ljugit för Siewert Öholm också,

det är jag stolt över.




Han är en pisshora och golbög.




Det är Mauro Scocco också.



Mauro Scocco har jag pissat på.

Jag pissade på hans ben

när jag vann en Grammis.




Bara tanken.


Ett land med färre innevånare än staden New York

har en egen Grammis-fest.




Mauro Scocco var full

och gick omkring med en flaska champagne.



Han kom in på dass,

ställde sig bredvid mig

och märkte inte att jag pissade honom på benet.

"Saraaaahhhhhh!"




Tycker du att min ton är fientlig?

Vänta bara.



Offret





Alla som har blivit rövknullade så de skitit blod i två veckor

sträck upp en hand.

Känslan när man ska skita,

eller när det börjar läka och det kliar långt upp i arlset.




Du.

Till dig som ska begå övergrepp,

eller knulla tonårspojkar i runkbås,

eller

ännu en full fjortisbrud

för att sen gå hem till fru och barn;



Kondom?



HIV.



Fan också.





Unni Drougge verkar vara en av de där som liksom lärt sig

hur man slår mynt på

sin egen avsky för sig själv.

Precis som jag.





Reflekterar ingen på

hur mycket människans texter ägnar sig åt piss, champagne

och övergrepps symbolik?

Eller

hur många enskilda Svenssons som gång på gång

betalar pengar för att läsa om hennes romantiserade elände.

Jag har rökt hasch med en av hennes ungdomsvänner

han sa att hon var snäll.




En gång satt jag och tittade

länge

på hennes nakna kön

och drack vatten.



Sommar i Stockholm

hon satt och skrevade

lite packad på backstage -området till en rockfestival



Det var stora rubriker nästa dag

Primal Scream betalade böter för innehav



Det är lustigt det där

hur Svensk Narkotika politik liksom ser genom fingrarna med rika och kända människor.



Som om polisen

av diplomatiska orsaker

fått i uppdrag att inte arrestera för många internationella artister

för deras användande av sinnesförändrande droger



Det finns fortfarande de som inte förstår hur man kan skjuta i sig tjack

och rota runt bland containrar

och slåss med varandra över 2000 spänn.



Människor som upprörs över att

barn

inte gör som man säger åt dem

eller på fullaste allvar anser

att renlighet är en dygd

och att Hiphoparen Ken är en dålig människa

för att han röker hasch

och sa halvt på allvar

halvt på skämt

att Stockholmarna skulle

storma slottet och våldta princessan Madeleine.

Ponera att jag här skrev något om slottet, våltäkt och prinsessor.

Då skulle jag också åka i fängelse för tryckfrihetsbrott och anstiftan.




Som om

di Svenske kungligheterne

levde ett liv

som ens kom i närheten

av ett så kallat vanligt liv

och att deras symbolvärde som abstrakta karaktärer

liksom inte finns.

Så verkar den diskreta makten.





Svensson sitter och vrider sig

i surt själsligt armod

över negrer och svartskallar,

bögar och långhåriga hårdrockar typer.



Fortfarande.



2010.



Stackars stackars stackars.

Människor.





Jag hoppas att ni drunknar i er egen skit.

Era barn hjärntvättas från födsel till den NYA världens gamla trötta lögner.

Jag tror inte på saker som solidaritet eller gemenskap

som manifestationer för politisk enhet eller egenart.



Hundra år.

Det är allt som krävs för att visa hur vedervärdigt

allt det du kallar Svenskhet är.

Rasbiologi.

Frenologi.

Klass A tänkande.

Uppdelning, sortering och separation.

En finkänslig nazism i liberal marknadsanpassad kostym

där människor talar om värden ur renodlat JAG-perspektiv

retoriskt förklädd till en humanism med "vissa kulturella förbehåll".



Jo tack.

Svensken hatar bra.

Vi har en stadigt grundad nationaltradition

hundratals år bakåt.

Väl grundad i alkoholism

slavmentalitet

och lögnens makt

är vårt samhälle

fortfarande

fast

i

tankemönster och beteenden

från en annan värld.

En annan tid.



Bättre tiga stilla





Jag brukade vara ensam som barn.

Höll mig ur vägen.

Den som inte finns är ingen fara med.

Jag kommer ihåg att jag blev utskälld under en samhällskunskapslektion

när jag räckte upp handen efter en halvtimme för att jag fått nog.

Ämnet var det sociala skyddsnätet.

Jag förklarade att det var en lögn alltihop.

Om man inte passar in i mallen för de kategorier som fastställs och möter en socialassistent med tydliga riktlinjer får du ingen hjälp.

Ingen hjälp.

För att du inte kvalar in.

ALLA skrek rakt ut innan lektionen var över att jag ljög.

Vår lärare teg.

Jag är fortfarande arg på honom för jag vet att han visste.





Illusionen får inte brista.




Det fanns inga sätt för mig att berätta om vad jag var med om.

Hur ska en sextonårig pojke förklara?

Jag hade inte tillgång till mina egna föräldrar och ville på ett sätt inte heller ha det

eftersom jag hatade dem så mycket för att de gjorde mig så illa.

Men att avslöja min verklighet skulle avslöja mig själv.

Jag skulle bli ett offer upphöjt i att vara ett offer.

Att vara avskydd av de med rätt fysiska attribut eller högpresterande föräldrar gjorde ont

men jag kunde med hatets hjälp hålla dem på känslomässigt avstånd.

Jag mätte upp dem i varje ny skola,

väntade in den oundvikliga konflikten,

sen anföll jag dem,

fick stryk,

men skrämde de jävlarna sen

så att de aldrig glömde mig och ännu idag anser mig galen.



Jag är inte galen.



Jag är trasig som fan.



Men galen är ett uttryck från en svunnen tid.

En tid då "negrer" klättrade i träd,

indianer var röda, och kineser var gula.

Folkhemmet kommer aldrig tillbaka.

Det var en välment misskalkylering,

och jag fick ändå aldrig ta del av den,

så jag kan inte sakna den.



De "Familje-hemsplacerade" horor och pundare som bodde i min familj

visste inte heller vad det var.

Det var dom som lärde mig saker som att lyssna.


Att tänka på andra.



De vuxna som fanns kring mig ansåg att

vi barn skulle tiga och hålla oss ur vägen.

Annars blev det klädgalgen

eller bältet.

"Det här gör mig ont, men du måste förstå."

Jag drog slutsatsen att

ingen

brydde sig om något annat än sina egna motiv

och att vi barn inte egentligen fanns.

Skolan var ett fängelse,

skolbussen en fångtransport

och de som hade föräldrar som tog dem på fritidsaktiviteter

helt enkelt inte orkade ha med sina egna att göra.

Skicka dem på hockeyläger så de kan gäng-runka, tränas i härskarteknik

och lära sig håna de svaga.

Samma attityder som burits fram i pennalistiska kulturer i århundraden.




Ondska.


Jo, men de flesta har vare sig kraft eller kunskap att slå tillbaka.

De tiger och vänder hatet inåt.

Slår sig själva

sina män

sina fruar

sina barn.

Knullar 16 åriga horse-luder

luktar en extra gång på sina händerna innan de går och lägger sig.



Imorgon

är en annan dag.




Jurister.

Poliser.

Charkuterister.

Bagare.

Lärare.

Präster.

Fabriksarbetare.

Busschaufförer

och Journalister.




I det Sverige

är det bättre att knulla en hora än att ha en älskarinna.




Statistiken ljuger inte.

Att betala för att sticka kuken i någon annans kropp.

Att föringa det enda som kan ge liv eller åtminstone sann närhet till en enkel affärs transaktion.

En död handling av döende själar.




Och du.


När jag sparkade honom i ansiktet handlade aldrig om något personligt.

Jag övade.

För att se hur det skulle kännas när jag skulle sparka in huvet på farsan

och hans hora till psykiskt sjuka fru.




Hon slog mig på fingrarna

hårt

med sin gaffel

när vi åt middag

för att jag lyfte upp pizza med handen.

Hon förklarade för mig att jag var ful.



Smutsig

trasig

och slarvig.

Hon fyllde i de luckor av självförakt jag ännu inte riktigt visste fanns.

Hon förklarade att hon skulle bli min nya mamma,

bara några veckor efter att

min egen mamma

våldtagits med kniv.




När jag suttit tillräckligt länge

i tystnad

och visualiserat hur jag skulle slå henne

om och om igen

tills att hjärna rann ur hennes krossade skalle,

våldtagit liket,

onanerat

och sedan ångest gråtit

brukade smärtan släppa av ren utmattning och jag kunde sova.



Tungt, dött, drömlöst.




Min barndoms drömmar var enkla.

Jag drömde om flykt, och våld.

Ingenting annat.

I 20 år.

(fortsättning följer)