"Sieg Heil Svensson!"
det kommer göra ont
"Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. "Socialtjänstlagen paragraf 1. 14 kap. Anmälan om missförhållanden
jag tittade upp en dag och såg det glasklart
jag är trasig
det jag skrivit i denna samling texter lägger jag nu bakom mig
läs det inte om du inte vill må illa
eller absolut vill förstå
det är inte säkert att det går förstå
livet är vad det är
men jag behöver inte leva inuti det svarta längre
inte du heller
kärleken finns
på riktigt
Peter Dolving
Det ska börjas i tid det som krokigt skall bli
Det har tog ett liv
att se mig själv.
Med tanke på hur människor frivilligt
drar på sig kläder och frisyrer
som skulle få Kalle Anka att kikna av skratt
ter sig detta att se sig själv
som ett universellt problem
snarare än något som rör just mig.
Men det här är min historia.
...
Min älskade vän
det handlar om perspektiv
relativitet
hur mörkret får ljuset att lysa klarare
Det finns de som säger att de vill vara
normala
Jag kan aldrig vara
normal
i dina ögon
du som tror på normaliteten
Och för alla tusen gånger
som jag förbannat varje andetag
och bett gud fader
att
ta mitt liv
att
avsluta mitt hjärtas slag
att
kortsluta min hjärnas elektriska
kretslopp
för all tusen gånger jag hatat
istället för att släppa igenom den sorg
som jag nu äntligen lämnat
tömt mig på
öppnat mig för och befriat mig ifrån.
För mina nedslitna tänder
som slipats av vredens
gnisslande malande
så hårt sammanbitna käkar.
För alla mina ärr.
Ber jag dig.
Döm inte.
Vi är värdefulla.
Du och jag.
Fria.
Jag visste det hela tiden,
men jag glömde bort
var jag hade gömt min klaraste
klarhet.
och inte ens den minsta blesyr
inte en fläck
inte en skråma
hade den
när jag fann den igen
...
Älskade vän.
Jag tror jag sett mig själv,
som genom ett filter,
spegelbilder och filmvinklar.
Genom andra människors handlingar,
förhållnings sätt eller fotografier.
Ett mysterium,
en olöslig gåta.
Ett virrvarr av kaotiska känslor o förvridna uttryck
en vilja, och med behov jag aldrig förstått mig på.
Genom allt
har jag överlevt genom ett slags haltande skönlitterär medvetenhet,
en verklighet i tredje person.
Ord, bilder och musik som felriktat vapen och krycka.
Så jag har haltat.
Stapplat mig fram mellan skär och bränning.
Min vrede.
Jag önskade mig stark.
Den svikne
Du kanske tror att du vet vem jag är.
Med tanke på hur litet Sverige är,
är väl möjligheten tämligen stor
att vi träffats,
pratat,
arbetat tillsammans,
knullat med varandra.
Du vet inte vem jag är mer än jag vet vem du är.
Jag vill att du som sitter där nu
ska förstå,
lite till
att jag
finns överallt.
Vi sitter inte allihop inlåsta.
Vi lever tillsammans med dig och de dina.
Vi är din bäste vän.
Din arbetskamrat
Din chef.
Vi är de välformulerade,
men egendomligt slutna.
Vi är de som kanske aldrig agerar men som ibland,
utan krångliga förklaringar till varför,
helst av allt skulle skära halsen av dig
dem du älskar
elda upp liket
när vi
ätit oss mätta
på den vitglödgade avskyvärda vrede vi bär på.
Sverige är ett vackert land.
Fullkomligt bländande skira snötäckta vinteråkrar,
Kulliga skogslandskap.
Sjöar som bränner sinnet i sin oändliga skönhet.
Den som hävdar något annat kanske inte står att lita på i estetiska frågor.
Generellt är Svenskar fega krakar.
Försiktiga
Varsamt trädande
Ovilliga
Nogräkade
och
Blinda, oförmögna och ointresserade inför andras lidande.
Var och en har liksom nog med sitt.
Den lilla upplysta grupp människor som ömsom kämpar,
ömsom klappar sig på magar stinna av självbelåten världsmedvetenhet
och mänskligt engagemeng
är precis lika tomt självupptagen som resten av Svensson patrasket
som mest bara hatar och avundas.
Svenskarna har kommit långt mycket längre än de flesta andra länder
i det att leva i nån slags fredlig existens.
Det är toppen.
Som väpnad fred.
Personligen tror jag
Olof Palme skulle nog skjuta sig själv om han såg oss i dag.
Eller bara supa ner sig.
Själv har jag aldrig suttit i fängelse.
Jag har varit för jävla smart och strykrädd
för att handla
när jag har sett konsekvenserna som leder dit.
Jag har aldrig lyckats hålla ett jobb mer än sex månader.
Jag har haft
en
fast anställning på 20 år.
Jag fick sparken dagen efter jag skrev på anställningskontraktet,
för att jag sökte tjänsteledigt.
Till saken hör
att jag som 35åring inte visste
hur vare sig A Kassa, Försäkringskassa, arbetsskydd
eller ens tandvården fungerar.
Jag har varit för rädd,
förbannad
och störd i huvet
för att lära mig.
Men jag har varit avdelnings ordförande
i ett fackförbund,
suttit med i styrelsen
för en av Kultur Sveriges viktigaste intresse organisationer.
Gissa om jag skulle kunnat ställa till med jävelskap.
Det gjorde jag inte.
Jag sa vad jag tyckte,
gjorde vad jag kunde
och försökte förstå
det som tedde sig som en blandning av rotvälska och voodoo för mig.
Jag har ljugit för Siewert Öholm också,
det är jag stolt över.
Han är en pisshora och golbög.
Det är Mauro Scocco också.
Mauro Scocco har jag pissat på.
Jag pissade på hans ben
när jag vann en Grammis.
Bara tanken.
Ett land med färre innevånare än staden New York
har en egen Grammis-fest.
Mauro Scocco var full
och gick omkring med en flaska champagne.
Han kom in på dass,
ställde sig bredvid mig
och märkte inte att jag pissade honom på benet.
"Saraaaahhhhhh!"
Tycker du att min ton är fientlig?
Vänta bara.
Offret
Alla som har blivit rövknullade så de skitit blod i två veckor
sträck upp en hand.
Känslan när man ska skita,
eller när det börjar läka och det kliar långt upp i arlset.
Du.
Till dig som ska begå övergrepp,
eller knulla tonårspojkar i runkbås,
eller
ännu en full fjortisbrud
för att sen gå hem till fru och barn;
Kondom?
HIV.
Fan också.
Unni Drougge verkar vara en av de där som liksom lärt sig
hur man slår mynt på
sin egen avsky för sig själv.
Precis som jag.
Reflekterar ingen på
hur mycket människans texter ägnar sig åt piss, champagne
och övergrepps symbolik?
Eller
hur många enskilda Svenssons som gång på gång
betalar pengar för att läsa om hennes romantiserade elände.
Jag har rökt hasch med en av hennes ungdomsvänner
han sa att hon var snäll.
En gång satt jag och tittade
länge
på hennes nakna kön
och drack vatten.
Sommar i Stockholm
hon satt och skrevade
lite packad på backstage -området till en rockfestival
Det var stora rubriker nästa dag
Primal Scream betalade böter för innehav
Det är lustigt det där
hur Svensk Narkotika politik liksom ser genom fingrarna med rika och kända människor.
Som om polisen
av diplomatiska orsaker
fått i uppdrag att inte arrestera för många internationella artister
för deras användande av sinnesförändrande droger
Det finns fortfarande de som inte förstår hur man kan skjuta i sig tjack
och rota runt bland containrar
och slåss med varandra över 2000 spänn.
Människor som upprörs över att
barn
inte gör som man säger åt dem
eller på fullaste allvar anser
att renlighet är en dygd
och att Hiphoparen Ken är en dålig människa
för att han röker hasch
och sa halvt på allvar
halvt på skämt
att Stockholmarna skulle
storma slottet och våldta princessan Madeleine.
Ponera att jag här skrev något om slottet, våltäkt och prinsessor.
Då skulle jag också åka i fängelse för tryckfrihetsbrott och anstiftan.
Som om
di Svenske kungligheterne
levde ett liv
som ens kom i närheten
av ett så kallat vanligt liv
och att deras symbolvärde som abstrakta karaktärer
liksom inte finns.
Så verkar den diskreta makten.
Svensson sitter och vrider sig
i surt själsligt armod
över negrer och svartskallar,
bögar och långhåriga hårdrockar typer.
Fortfarande.
2010.
Stackars stackars stackars.
Människor.
Jag hoppas att ni drunknar i er egen skit.
Era barn hjärntvättas från födsel till den NYA världens gamla trötta lögner.
Jag tror inte på saker som solidaritet eller gemenskap
som manifestationer för politisk enhet eller egenart.
Hundra år.
Det är allt som krävs för att visa hur vedervärdigt
allt det du kallar Svenskhet är.
Rasbiologi.
Frenologi.
Klass A tänkande.
Uppdelning, sortering och separation.
En finkänslig nazism i liberal marknadsanpassad kostym
där människor talar om värden ur renodlat JAG-perspektiv
retoriskt förklädd till en humanism med "vissa kulturella förbehåll".
Jo tack.
Svensken hatar bra.
Vi har en stadigt grundad nationaltradition
hundratals år bakåt.
Väl grundad i alkoholism
slavmentalitet
och lögnens makt
är vårt samhälle
fortfarande
fast
i
tankemönster och beteenden
från en annan värld.
En annan tid.
Bättre tiga stilla
Jag brukade vara ensam som barn.
Höll mig ur vägen.
Den som inte finns är ingen fara med.
Jag kommer ihåg att jag blev utskälld under en samhällskunskapslektion
när jag räckte upp handen efter en halvtimme för att jag fått nog.
Ämnet var det sociala skyddsnätet.
Jag förklarade att det var en lögn alltihop.
Om man inte passar in i mallen för de kategorier som fastställs och möter en socialassistent med tydliga riktlinjer får du ingen hjälp.
Ingen hjälp.
För att du inte kvalar in.
ALLA skrek rakt ut innan lektionen var över att jag ljög.
Vår lärare teg.
Jag är fortfarande arg på honom för jag vet att han visste.
Illusionen får inte brista.
Det fanns inga sätt för mig att berätta om vad jag var med om.
Hur ska en sextonårig pojke förklara?
Jag hade inte tillgång till mina egna föräldrar och ville på ett sätt inte heller ha det
eftersom jag hatade dem så mycket för att de gjorde mig så illa.
Men att avslöja min verklighet skulle avslöja mig själv.
Jag skulle bli ett offer upphöjt i att vara ett offer.
Att vara avskydd av de med rätt fysiska attribut eller högpresterande föräldrar gjorde ont
men jag kunde med hatets hjälp hålla dem på känslomässigt avstånd.
Jag mätte upp dem i varje ny skola,
väntade in den oundvikliga konflikten,
sen anföll jag dem,
fick stryk,
men skrämde de jävlarna sen
så att de aldrig glömde mig och ännu idag anser mig galen.
Jag är inte galen.
Jag är trasig som fan.
Men galen är ett uttryck från en svunnen tid.
En tid då "negrer" klättrade i träd,
indianer var röda, och kineser var gula.
Folkhemmet kommer aldrig tillbaka.
Det var en välment misskalkylering,
och jag fick ändå aldrig ta del av den,
så jag kan inte sakna den.
De "Familje-hemsplacerade" horor och pundare som bodde i min familj
visste inte heller vad det var.
Det var dom som lärde mig saker som att lyssna.
Att tänka på andra.
De vuxna som fanns kring mig ansåg att
vi barn skulle tiga och hålla oss ur vägen.
Annars blev det klädgalgen
eller bältet.
"Det här gör mig ont, men du måste förstå."
Jag drog slutsatsen att
ingen
brydde sig om något annat än sina egna motiv
och att vi barn inte egentligen fanns.
Skolan var ett fängelse,
skolbussen en fångtransport
och de som hade föräldrar som tog dem på fritidsaktiviteter
helt enkelt inte orkade ha med sina egna att göra.
Skicka dem på hockeyläger så de kan gäng-runka, tränas i härskarteknik
och lära sig håna de svaga.
Samma attityder som burits fram i pennalistiska kulturer i århundraden.
Ondska.
Jo, men de flesta har vare sig kraft eller kunskap att slå tillbaka.
De tiger och vänder hatet inåt.
Slår sig själva
sina män
sina fruar
sina barn.
Knullar 16 åriga horse-luder
luktar en extra gång på sina händerna innan de går och lägger sig.
Imorgon
är en annan dag.
Jurister.
Poliser.
Charkuterister.
Bagare.
Lärare.
Präster.
Fabriksarbetare.
Busschaufförer
och Journalister.
I det Sverige
är det bättre att knulla en hora än att ha en älskarinna.
Statistiken ljuger inte.
Att betala för att sticka kuken i någon annans kropp.
Att föringa det enda som kan ge liv eller åtminstone sann närhet till en enkel affärs transaktion.
En död handling av döende själar.
Och du.
När jag sparkade honom i ansiktet handlade aldrig om något personligt.
Jag övade.
För att se hur det skulle kännas när jag skulle sparka in huvet på farsan
och hans hora till psykiskt sjuka fru.
Hon slog mig på fingrarna
hårt
med sin gaffel
när vi åt middag
för att jag lyfte upp pizza med handen.
Hon förklarade för mig att jag var ful.
Smutsig
trasig
och slarvig.
Hon fyllde i de luckor av självförakt jag ännu inte riktigt visste fanns.
Hon förklarade att hon skulle bli min nya mamma,
bara några veckor efter att
min egen mamma
våldtagits med kniv.
När jag suttit tillräckligt länge
i tystnad
och visualiserat hur jag skulle slå henne
om och om igen
tills att hjärna rann ur hennes krossade skalle,
våldtagit liket,
onanerat
och sedan ångest gråtit
brukade smärtan släppa av ren utmattning och jag kunde sova.
Tungt, dött, drömlöst.
Min barndoms drömmar var enkla.
Jag drömde om flykt, och våld.
Ingenting annat.
I 20 år.
(fortsättning följer)
