Onda texter

"Sieg Heil Svensson!"

det kommer göra ont

"Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. "Socialtjänstlagen paragraf 1. 14 kap. Anmälan om missförhållanden

jag tittade upp en dag och såg det glasklart

jag är trasig

det jag skrivit i denna samling texter lägger jag nu bakom mig

läs det inte om du inte vill må illa

eller absolut vill förstå

det är inte säkert att det går förstå

livet är vad det är

men jag behöver inte leva inuti det svarta längre

inte du heller

kärleken finns

på riktigt

Peter Dolving



Det ska börjas i tid det som krokigt skall bli

Det har tog ett liv

att se mig själv.

Med tanke på hur människor frivilligt

drar på sig kläder och frisyrer

som skulle få Kalle Anka att kikna av skratt

ter sig detta att se sig själv

som ett universellt problem

snarare än något som rör just mig.

Men det här är min historia.

...

Min älskade vän

det handlar om perspektiv

relativitet

hur mörkret får ljuset att lysa klarare

Det finns de som säger att de vill vara

normala

Jag kan aldrig vara

normal

i dina ögon

du som tror på normaliteten

Och för alla tusen gånger

som jag förbannat varje andetag

och bett gud fader

att

ta mitt liv

att

avsluta mitt hjärtas slag

att

kortsluta min hjärnas elektriska

kretslopp

för all tusen gånger jag hatat

istället för att släppa igenom den sorg

som jag nu äntligen lämnat

tömt mig på

öppnat mig för och befriat mig ifrån.

För mina nedslitna tänder

som slipats av vredens

gnisslande malande

så hårt sammanbitna käkar.

För alla mina ärr.

Ber jag dig.

Döm inte.

Vi är värdefulla.

Du och jag.

Fria.

Jag visste det hela tiden,

men jag glömde bort

var jag hade gömt min klaraste

klarhet.

och inte ens den minsta blesyr

inte en fläck

inte en skråma

hade den

när jag fann den igen

...

Älskade vän.

Jag tror jag sett mig själv,

som genom ett filter,

spegelbilder och filmvinklar.

Genom andra människors handlingar,

förhållnings sätt eller fotografier.

Ett mysterium,

en olöslig gåta.

Ett virrvarr av kaotiska känslor o förvridna uttryck

en vilja, och med behov jag aldrig förstått mig på.

Genom allt

har jag överlevt genom ett slags haltande skönlitterär medvetenhet,

en verklighet i tredje person.

Ord, bilder och musik som felriktat vapen och krycka.

Så jag har haltat.

Stapplat mig fram mellan skär och bränning.

Min vrede.

Jag önskade mig stark.

Den svikne

Du kanske tror att du vet vem jag är.

Med tanke på hur litet Sverige är,

är väl möjligheten tämligen stor

att vi träffats,

pratat,

arbetat tillsammans,

knullat med varandra.

Du vet inte vem jag är mer än jag vet vem du är.

Jag vill att du som sitter där nu

ska förstå,

lite till

att jag

finns överallt.

Vi sitter inte allihop inlåsta.

Vi lever tillsammans med dig och de dina.

Vi är din bäste vän.

Din arbetskamrat

Din chef.

Vi är de välformulerade,

men egendomligt slutna.

Vi är de som kanske aldrig agerar men som ibland,

utan krångliga förklaringar till varför,

helst av allt skulle skära halsen av dig

dem du älskar

elda upp liket

när vi

ätit oss mätta

på den vitglödgade avskyvärda vrede vi bär på.

Sverige är ett vackert land.

Fullkomligt bländande skira snötäckta vinteråkrar,

Kulliga skogslandskap.

Sjöar som bränner sinnet i sin oändliga skönhet.

Den som hävdar något annat kanske inte står att lita på i estetiska frågor.

Generellt är Svenskar fega krakar.

Försiktiga

Varsamt trädande

Ovilliga

Nogräkade

och

Blinda, oförmögna och ointresserade inför andras lidande.

Var och en har liksom nog med sitt.

Den lilla upplysta grupp människor som ömsom kämpar,

ömsom klappar sig på magar stinna av självbelåten världsmedvetenhet

och mänskligt engagemeng

är precis lika tomt självupptagen som resten av Svensson patrasket

som mest bara hatar och avundas.

Svenskarna har kommit långt mycket längre än de flesta andra länder

i det att leva i nån slags fredlig existens.

Det är toppen.

Som väpnad fred.

Personligen tror jag

Olof Palme skulle nog skjuta sig själv om han såg oss i dag.

Eller bara supa ner sig.

Själv har jag aldrig suttit i fängelse.

Jag har varit för jävla smart och strykrädd

för att handla

när jag har sett konsekvenserna som leder dit.

Jag har aldrig lyckats hålla ett jobb mer än sex månader.

Jag har haft

en

fast anställning på 20 år.

Jag fick sparken dagen efter jag skrev på anställningskontraktet,

för att jag sökte tjänsteledigt.

Till saken hör

att jag som 35åring inte visste

hur vare sig A Kassa, Försäkringskassa, arbetsskydd

eller ens tandvården fungerar.

Jag har varit för rädd,

förbannad

och störd i huvet

för att lära mig.

Men jag har varit avdelnings ordförande

i ett fackförbund,

suttit med i styrelsen

för en av Kultur Sveriges viktigaste intresse organisationer.

Gissa om jag skulle kunnat ställa till med jävelskap.

Det gjorde jag inte.

Jag sa vad jag tyckte,

gjorde vad jag kunde

och försökte förstå

det som tedde sig som en blandning av rotvälska och voodoo för mig.

Jag har ljugit för Siewert Öholm också,

det är jag stolt över.

Han är en pisshora och golbög.

Det är Mauro Scocco också.

Mauro Scocco har jag pissat på.

Jag pissade på hans ben

när jag vann en Grammis.

Bara tanken.

Ett land med färre innevånare än staden New York

har en egen Grammis-fest.

Mauro Scocco var full

och gick omkring med en flaska champagne.

Han kom in på dass,

ställde sig bredvid mig

och märkte inte att jag pissade honom på benet.

"Saraaaahhhhhh!"

Tycker du att min ton är fientlig?

Vänta bara.

Offret

Alla som har blivit rövknullade så de skitit blod i två veckor

sträck upp en hand.

Känslan när man ska skita,

eller när det börjar läka och det kliar långt upp i arlset.

Du.

Till dig som ska begå övergrepp,

eller knulla tonårspojkar i runkbås,

eller

ännu en full fjortisbrud

för att sen gå hem till fru och barn;

Kondom?

HIV.

Fan också.

Unni Drougge verkar vara en av de där som liksom lärt sig

hur man slår mynt på

sin egen avsky för sig själv.

Precis som jag.

Reflekterar ingen på

hur mycket människans texter ägnar sig åt piss, champagne

och övergrepps symbolik?

Eller

hur många enskilda Svenssons som gång på gång

betalar pengar för att läsa om hennes romantiserade elände.

Jag har rökt hasch med en av hennes ungdomsvänner

han sa att hon var snäll.

En gång satt jag och tittade

länge

på hennes nakna kön

och drack vatten.

Sommar i Stockholm

hon satt och skrevade

lite packad på backstage -området till en rockfestival

Det var stora rubriker nästa dag

Primal Scream betalade böter för innehav

Det är lustigt det där

hur Svensk Narkotika politik liksom ser genom fingrarna med rika och kända människor.

Som om polisen

av diplomatiska orsaker

fått i uppdrag att inte arrestera för många internationella artister

för deras användande av sinnesförändrande droger

Det finns fortfarande de som inte förstår hur man kan skjuta i sig tjack

och rota runt bland containrar

och slåss med varandra över 2000 spänn.

Människor som upprörs över att

barn

inte gör som man säger åt dem

eller på fullaste allvar anser

att renlighet är en dygd

och att Hiphoparen Ken är en dålig människa

för att han röker hasch

och sa halvt på allvar

halvt på skämt

att Stockholmarna skulle

storma slottet och våldta princessan Madeleine.

Ponera att jag här skrev något om slottet, våltäkt och prinsessor.

Då skulle jag också åka i fängelse för tryckfrihetsbrott och anstiftan.

Som om

di Svenske kungligheterne

levde ett liv

som ens kom i närheten

av ett så kallat vanligt liv

och att deras symbolvärde som abstrakta karaktärer

liksom inte finns.

Så verkar den diskreta makten.

Svensson sitter och vrider sig

i surt själsligt armod

över negrer och svartskallar,

bögar och långhåriga hårdrockar typer.

Fortfarande.

2010.

Stackars stackars stackars.

Människor.

Jag hoppas att ni drunknar i er egen skit.

Era barn hjärntvättas från födsel till den NYA världens gamla trötta lögner.

Jag tror inte på saker som solidaritet eller gemenskap

som manifestationer för politisk enhet eller egenart.

Hundra år.

Det är allt som krävs för att visa hur vedervärdigt

allt det du kallar Svenskhet är.

Rasbiologi.

Frenologi.

Klass A tänkande.

Uppdelning, sortering och separation.

En finkänslig nazism i liberal marknadsanpassad kostym

där människor talar om värden ur renodlat JAG-perspektiv

retoriskt förklädd till en humanism med "vissa kulturella förbehåll".

Jo tack.

Svensken hatar bra.

Vi har en stadigt grundad nationaltradition

hundratals år bakåt.

Väl grundad i alkoholism

slavmentalitet

och lögnens makt

är vårt samhälle

fortfarande

fast

i

tankemönster och beteenden

från en annan värld.

En annan tid.

Bättre tiga stilla

Jag brukade vara ensam som barn.

Höll mig ur vägen.

Den som inte finns är ingen fara med.

Jag kommer ihåg att jag blev utskälld under en samhällskunskapslektion

när jag räckte upp handen efter en halvtimme för att jag fått nog.

Ämnet var det sociala skyddsnätet.

Jag förklarade att det var en lögn alltihop.

Om man inte passar in i mallen för de kategorier som fastställs och möter en socialassistent med tydliga riktlinjer får du ingen hjälp.

Ingen hjälp.

För att du inte kvalar in.

ALLA skrek rakt ut innan lektionen var över att jag ljög.

Vår lärare teg.

Jag är fortfarande arg på honom för jag vet att han visste.

Illusionen får inte brista.

Det fanns inga sätt för mig att berätta om vad jag var med om.

Hur ska en sextonårig pojke förklara?

Jag hade inte tillgång till mina egna föräldrar och ville på ett sätt inte heller ha det

eftersom jag hatade dem så mycket för att de gjorde mig så illa.

Men att avslöja min verklighet skulle avslöja mig själv.

Jag skulle bli ett offer upphöjt i att vara ett offer.

Att vara avskydd av de med rätt fysiska attribut eller högpresterande föräldrar gjorde ont

men jag kunde med hatets hjälp hålla dem på känslomässigt avstånd.

Jag mätte upp dem i varje ny skola,

väntade in den oundvikliga konflikten,

sen anföll jag dem,

fick stryk,

men skrämde de jävlarna sen

så att de aldrig glömde mig och ännu idag anser mig galen.

Jag är inte galen.

Jag är trasig som fan.

Men galen är ett uttryck från en svunnen tid.

En tid då "negrer" klättrade i träd,

indianer var röda, och kineser var gula.

Folkhemmet kommer aldrig tillbaka.

Det var en välment misskalkylering,

och jag fick ändå aldrig ta del av den,

så jag kan inte sakna den.

De "Familje-hemsplacerade" horor och pundare som bodde i min familj

visste inte heller vad det var.

Det var dom som lärde mig saker som att lyssna.

Att tänka på andra.

De vuxna som fanns kring mig ansåg att

vi barn skulle tiga och hålla oss ur vägen.

Annars blev det klädgalgen

eller bältet.

"Det här gör mig ont, men du måste förstå."

Jag drog slutsatsen att

ingen

brydde sig om något annat än sina egna motiv

och att vi barn inte egentligen fanns.

Skolan var ett fängelse,

skolbussen en fångtransport

och de som hade föräldrar som tog dem på fritidsaktiviteter

helt enkelt inte orkade ha med sina egna att göra.

Skicka dem på hockeyläger så de kan gäng-runka, tränas i härskarteknik

och lära sig håna de svaga.

Samma attityder som burits fram i pennalistiska kulturer i århundraden.

Ondska.

Jo, men de flesta har vare sig kraft eller kunskap att slå tillbaka.

De tiger och vänder hatet inåt.

Slår sig själva

sina män

sina fruar

sina barn.

Knullar 16 åriga horse-luder

luktar en extra gång på sina händerna innan de går och lägger sig.

Imorgon

är en annan dag.

Jurister.

Poliser.

Charkuterister.

Bagare.

Lärare.

Präster.

Fabriksarbetare.

Busschaufförer

och Journalister.

I det Sverige

är det bättre att knulla en hora än att ha en älskarinna.

Statistiken ljuger inte.

Att betala för att sticka kuken i någon annans kropp.

Att föringa det enda som kan ge liv eller åtminstone sann närhet till en enkel affärs transaktion.

En död handling av döende själar.

Och du.

När jag sparkade honom i ansiktet handlade aldrig om något personligt.

Jag övade.

För att se hur det skulle kännas när jag skulle sparka in huvet på farsan

och hans hora till psykiskt sjuka fru.

Hon slog mig på fingrarna

hårt

med sin gaffel

när vi åt middag

för att jag lyfte upp pizza med handen.

Hon förklarade för mig att jag var ful.

Smutsig

trasig

och slarvig.

Hon fyllde i de luckor av självförakt jag ännu inte riktigt visste fanns.

Hon förklarade att hon skulle bli min nya mamma,

bara några veckor efter att

min egen mamma

våldtagits med kniv.

När jag suttit tillräckligt länge

i tystnad

och visualiserat hur jag skulle slå henne

om och om igen

tills att hjärna rann ur hennes krossade skalle,

våldtagit liket,

onanerat

och sedan ångest gråtit

brukade smärtan släppa av ren utmattning och jag kunde sova.

Tungt, dött, drömlöst.

Min barndoms drömmar var enkla.

Jag drömde om flykt, och våld.

Ingenting annat.

I 20 år.

(fortsättning följer)